Värmland – mellan örnens strålglans och skogsstjärnans granskugga

Ett Sverige i miniatyr, brukar vi skryta med, det vill säga att våra knappt 20.000 kvadratkilometer – från Vänerkusten i söder till vildmarken i norr – har samma variation i landskapsformation, vegetation, flora och fauna, som hela stora fosterlandet. Vi infödingar upplever nog också vårt landskap som skiftande även till munarter och folkkynne, medan hotkomna svenskar betraktar oss som värmlänningar hela hopen och de utrikes ser oss som svenskar rätt och slätt. Och det är vi ju, alltihop, även om en karlstaing faktiskt inte låter som någon från Nyskoga, men som folk är vi alla, med våra läten och later. Dialekten – ett språk bakifrån, underifrån, inifrån . Ett nedärvt tungans läte och tillika en ljudlig gemenskap. I en dialekt, ett bygdens eget språk, finns också en vidare samhörighet än den rent språkliga. Där finns en trygg ankarplats både för individer och grupper av människor: Här hör jag hemma, här kan jag göra mig begripen, jag äger ett redskap som jag delar med andra: mitt mål. Det har inte bara talats på de olika värmländska målen, det har diktats också. – från Fredrek på Ransätt och folklustspelet Värmlänningarna till ”Millmarkôrn”, eller Gunnar Ehne som han hette i verkligheten. Senaste tillskottet i värmlandslitteraturen är den serietecknande och folklivsforskande David Liljemarks samling ”värmländske betraktelser” som heter Dä ha satt säj på hôvve. Det är en bok som har hämtat sin näring, sin berättarglädje och sin bångstyrighet ur den ljudliga omgivningen. Om kynnet, det påstått värmländska sättet att vara och verka, har det ordats en hel del, att mixen finnblod, norsk input, vallongener i svensken skulle resultera i en värmlänning, som på gott och ont håller myten om löften, snällhet och skrönor vid liv. Inte vet jag, trots att jag är en av oss. När det rådbråkades på högre ort om regionbildning och länssammanslagningar började det kurra lite varstans i den värmländska landskapskroppen. Vart skulle vi dra, vem vill oss ha? Efter alla turer och storslagna floskeldokument bidde det en tumme och allt var som det varit: Värmland en enklav mellan Sverige och Norge, mellan skogar och blånande vatten, en kotlettformation på Sverigekartan med 16 tvåbenta varelser per kvadratkilometer och en malplacerad örn som länssymboliserar styrka, makt och mod. Fortfarande tycker jag att Bengt Hallgrens kärnfulla summering av det värmländska är oslagbar, tidlöst aktuell och eventuellt trösterik i all sin saklighet: En flicka är en ros. / Vargen är ett djur. / Värmland är ett landskap. / Döden är oundviklig. På rosentemat kan även två andra litterära fantomers utsago bifogas: ”Hur mycket oftare blir man inte stungen av en ros än bränd av en nässla.” (Selma Lagerlöf) och Frödings analys av att rosor förblir rosor om än de står i spruckna krus, precis som strunt är strunt i hur gyllne dosor som helst. Men nu är det så att det inte är rosen som är Värmlands nationalblomma, utan det är den lika försynta som vackra Trientalis Europaea, skogsstjärnan som förmår leva också i den täta granskogens skuggrike. Där, i paradoxen med storvulenhetens örn och den försynta skogsstjärnan, finns det som är vår värmländska identitet, var god välj!

Glöm aldrig vart du är på väg ...

... och kom ihåg varifrån du kommer: vintern!

Målande poeter

på Rackstadmuseet i Arvika. Hela sommaren och detta i lummig grönska nedbäddade vackra hus inbjuder till många återbesök. De deltagande poeterna är alfabetiskt Sven Alfons, Folke Dahlberg, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, Eric Grate, Kerstin Högstrand, Lars Lerin, Sven Ljungberg, Leif Nelson, Margareta Renberg, Lennart Sjögren, Gunnar Svensson och Joar Tiberg. Det är den idoge konstentusiasten Per-Inge Fridlund som samlat in till denna mångskiftande utställning, vars portalfigur är Sven Alfons, den mångsidige och skarpe. Hans bilder har en nästan surrealistisk exakthet. I en dikt, vars slutstrof jag vill citera, talar ett rakare och enklare språk än på duken: annars lever jag gott och näst intill / vid fönstret äter jag solens hårda bröd / och dricker en klunk vind / jag har mest allt jag behöver / livet, döden / men, kära, sänd mig / sänd mig / ultramarin Som sagt, det spänner över vida ark och fält. Från Joar Tibergs barnteckningar till Margareta Renbergs målningar som tycks laddade med en sprickfärdig intensitet. Lennart Sjögrens vattenskimrande ytor tycks bjuda in Gunnar Svenssons båtar till en böljedans. Kerstin Högstrand och Lars Lerin har genom åren fört många brevsamtal, nu talar de intill varandra: Snorvipas saga berättar om en liten människas närhet till naturen i dessa vackra siluettklipp, Leif Nelsons poetiska cykel lyfter mot oanade höjder och mål, tyvärr lite inklämda bakom en hiss. Sven Smedberg, nyss hemkommen från sitt grekiska Peleponessos, skriver i en introduktion: "Att hitta bilder i poesin är lätt, att beskriva det poetiska i en målning är inte lika självklart enkelt." Så är det förvisso, men just mötet mellan dessa olika uttryck på Rackstadmuseet är i sig mycket värt, eftersom det laddar åskadarens blick med en skärpa som följer med en ut i sommarhagen, den så vackert doftande efter det regn som nyss föll rakt in i grönskan.

66 delat med 11...

Ibland fyller man år och de går, åren. Att fylla jämnt kan man ju inte göra jämt, men 66 är i alla fall delbart med många tal. Elva till exempel, då hamnar vi på sex. Vad gjorde jag då, när jag var sex år gammal. Kanske var jag med och hämtade hem morbror Axels kor för kvällen, som gick uppe i ett hag på dagarna och sedan föstes hem för kvällsmjölkningen. Det var före den stora avhästningens tid (som Sune Jonsson, den mästerlige fotografen från Västerbotten, kallade epoken som föregick miljonprogrammet och landsbygdens första avfolkning), vi körde till vänster och i Korea var det krig. Korea fanns väldigt långt bort, men också nära för radioapparaten stod där i köttbullsdoften på köksbänken. Vi hade ännu inte skaffat oss det underverk som hette Volvo PV 444, jag hade inte ens börjat folkskolan och mött dessa fantastiska planscher som förmedlade gammaltestamentlig dramatik i form av mot himmelens resta stegar, om lejongropen, brinnande buskar och flykten från Egypten. Allt låg inom två kilometers radie: Torsby samhälle där världen både började och slutade - vid järnvägstationen dit kom också cirkusen i september, som rullade i kortege utmed Järnvägsgatan ner till marknadsplatsen. I Torsby fanns för övrigt folk som pratade svenska även när det ine var cirkus. Och till Vasseruds folkskola, Skalleby lanthandel, Vassjön där jag skulle erövra mina simmärken, Valberget med utsiktstorn mot Övre Fryken och beredskapsminnen från 40-talet, Bergsäng dit man senare skulle dra för att få ihop till ett fotbollslag. Och allt, det som utgjorde tillvarons gränser, allt låg inom denna magiska tvåkilometersradie. Men det var - som sagt - innan farsan köpte PV. (Foto: Roine Magnusson)