5 timmar och 5 minuter kvar ...

N Y Å R S L Ö F T E   2012 > 2013

Nyårsafton och ett tämligen utslitet vinterväder, snöslask, snorglingt, fuktmjukt och allmänt surt. Ett tillstånd i denna eftermiddag som inte är helt olikt det politiska klimatet i landet: vi vet att det kommer att ljusna men ser just nu inga insipprande solstrimmor i decemberdiset.

Vi har våra traditioner på denna vändplats: att blicka bakåt, att skåda framåt. Av året, åren, som gått borde vi ha en del lärdom att hämta, erfarenheter som kan hjälpa oss att hantera de prövningar vi går till mötes i det kommande året. Och: dessa nyårslöften som skall utfärdas på det personliga planet, på den gemensamma planeten. Helst bör löftena vara till nytta och glädje inte bara för en själv utan även så för andra.

Så nu är det dags att avyttra ett nyårslöfte. Organdonation, får det bli. Jag lovar att min kropp står till omvärldens förfogande när hjärtat slutat slå, med den lilla reservationen att löftet kanske inte kommer att uppfyllas 2013. Men om, till er tjänst, kära medmänniskor. Ta vad som finns och behövs, resten går i ugnen.

Vilken vettig tanke är det inte att något av en själv kan komma andra till glädje och nytta! Och att veta att på sätt och vis lever om inte hela jag, så i alla fall något av mig vidare – mina lungor, lilla njuren eller kanske till och med själva hjärtat ännu en stund på Jorden.

Gott Nytt slut & En god Ny start!

PS. Det är bara att fylla i en blankett och så slipper man grubbla mer på nyårslöfte för 2013! Om även du blir inspirerad, kolla www.donationsradet.se

N y å r s d i k t

Ett nytt år kommer sällan ensamt,

i släptåg hänger alla de föregående

dagarna, som snäckor trädda

på ett snöre av vind, fyllda av

bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett

med årsringens sigill; efter några månader

kan man köpa det nyss nya årets almanacka

till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel

för att vi skall försonas med gnistregnet

från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,

medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg

över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,

precis som julen nyss gjorde oss till barn

– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan

tillfälligt gå i uppfyllelse medan

vi vuxna ser till att de levande

ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det

som vi inte vill skall hända, inte skall hända,

att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya som oliverna

innan de landat i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,

som att oförmodade leenden kommer att dyka upp

i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,

att vårdagjämningen, att den blomstertid,

att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas av den

alltid lika aktuella frågan:

Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

        Bengt Berg

Några hundradelar i Athen, december 2012

Det finns en sorg i luften, 
liksom en aning av våren.

Vart tog taxistationerna vägen?

Vem minns inte forna tiders taxi-stationer, dessa numer alldeles alltför sällsynta och med hällristningar jämbördiga. Det kunde vara en lillstuga som fungerade som kommunikationscentral för både nödvändiga sjukhusbesök och mera lättfärdiga utflykter sent om kvällen. Minns den i Torsby, vägg i vägg med Lindströms konditori, med flera bilar uppställda och inte minst var denna och liknande stationer ett nav för både skvaller, nyheter och transporter av folk och fä.
   Just denna, en gång i Torsby vid Nya Torget belägna station, blev med tiden en aldrig använd sommarstuga uppe på en tallklädd skogskulle, ditfraktad med hjälp av slit, släp, skratt, tårar, förbannelser, böner, bönder - och en stubbrytare.
   O tempora, o mores!

En seglats på livets hav

Peter Curman debuterade som poet i mitten av 1960-talet med samlingen OBS! Viktigt och har sedan dess utgivit en rad diktsamlingar. Men han har också hunnit spela en oerhört viktig roll som ”en kulturens dynamiske fontän” genom att före ut litteraturen inom landet (var med och bildade Författarcentrum; som ordförande för Sveriges Författarförbund; som kulturchef i Stockholms-Tidningen och senare Aftonbladet; som initiativtagare till författarkryssningar i Östersjön och Svarta havet; liksom till översättarcentrumen i Visby och på Rhodos; och mycket mer!), med andra ord en veritabel brobyggare mellan olika språk och kulturer.

En särskild plats i Curmans hjärta har Grekland haft, ett land där han i yngre dagar jobbade som reseledare och som han gärna återvänder till också i dessa kristider. Han var med om att efter juntans fall bilda den svenk-grekiska kommittén för kulturellt samarbete, som nyligen hade en nytändningsmöte på Svenska institutet i Athén efter att en tid ha legat i träda.

En av dikterna i Curmans nya diktsamling, Till rors, heter ”Historisk kidnapping” och handlar helt enkelt om kulturstöld i stor skala:

/---/ den som kidnappade skulpturerna på Parthenon

begick marmormord.

Rester av skulpturerna sitter kvar

Medan de borthuggna delarna är inlåsta i British Museum.

Men också skulpturer av marmor kan blöda av längtan.

Det nybyggda museet vid Akropolis fot väntar på dem:

Genom tredje våningens panoramafönster

Flyter hela Parthenon in.

Men inga skulpturer.

En gång i tiden hette det att det personliga är politiskt, något som sannerligen präglar denna till sidantalet tunna men till halten tunga diktbok. Curman ryggar varken för klarspråk när det gäller storpolitiska tilldragelser som den arabiska våren (”Tahirtorget”) eller det omänskliga kriget i Syrien där den svenska politikermakten lugnt betraktar blodbadet från åskådarläktaren (”Medborgarplatsen”). Och vid sidan av detta, poetens eget liv som präglas av fysisk smärta och en befriande galghumor, som i dikten ”Vinteroffer”, slutraderna:

Först förnekar du smärtan.

Den är bara en tillfällig gäst som snart ska ge sig iväg.

Men sedan förstår du att den kommit för att stann

Alltså: ingen fred men en ständig terrorbalans

Mellan förträngning och smärta.

Till rors heter alltså detta viktiga inlägg i hur det är att vara människa i den stora världen 2012 och samtidigt att vistas i sin kropp som inte alltid hänger med i samma tempo som diktjaget manar på. Tyvärr lever vi i nyhetnotisernas tidevarv, medan kändisskalet brusar på Niagara-nivå. I ett annat kultur- och samhällsklimat skulle man samlas runt skalden, som står där på sitt eget torg och berättar både om hur det är att vara människa och hur det är ställt med vår arma värld.

                                                                                         Bengt Berg

Bokens väg på hälleberget

På skrivbordet ligger två skrifter från Statens offentliga utredningar. Den tunnare på 380 sidor heter Läsarnas marknad, marknadens läsare, en forskningsantologi om bokläsandets villkor i ett starkt förändrat medielandskap. Den andra, nästan dubbelt så tjocka luntan, utgör den emotsedda litteraturutredningen, Läsandets kultur. Hopslagna ger dessa skrifter en hyfsad kartbild av bokens plats och läsandets tillstånd i Sverige.

Vilka är då orosmolnen över bokhyllan/laptopen och vilka är hindren som gör att bokläsandets nödvändighet inte omfattas av oss alla?

Mycket av det som utredarna lyfter fram är sedan länge känt, som att icke-läsandet går hand i hand med ens plats i klasstrappan och att den kulturella skiktningen likt en skugga följer den orättfärdiga samhällsutvecklingen. De som tidigare läst mycket läser nu ännu mer, pojkar läser mindre än flickor, LO-anställda och i hyresområden boende likaså. Bristande läsförståelse gör att var femte europé och var sjätte svensk har problem med att klara sig i samhället och därmed heller inte kan delta i det demokratiska samhällsbygget. Utan språk är du ingen!

De åtgärder som utredningen dammat av är också de av gammalt känt märke: läsfrämjande åtgärder för att minska ”läsklyftorna”, extra satsning på barn- och ungdomars skolbibliotek med utbildade bibliotekarier. Det behövdes uppenbarligen något års utredningsarbete och tusen finstilta sidor för att göra det uppenbart att regeringens nedmontering av lässtimulans (som En bok för alla, Läs för mig pappa, Kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek) för just de nu utpekade grupperna faktiskt var dåliga åtgärder. Sedan 2006 och den borgerliga regeringens tillträde har massvis med biblioteksfilialer, bokbussar och stöd till riktade kulturinsatser lagts ned.  Och i skolan håller de humanistiska ämnenas ställning hela tiden på att nedprioriteras.

+

Men om vi riktar kompassnålen mot nya djärva mål, var hamnar vi då? Om vi för en stund vidgar litteraturbegreppet till att inte bara omfatta läsandets individuella nödvändighet, utan också till att inbegripa det omätbara, men omistliga, värde som kulturen och litteraturen har mellan medborgarna, i det offentliga rummet.: hur det icke-kommersiella, demokratiska spelrummet hela tiden håller på att marginaliseras av vinstmaximeringens överhöghet, när starka ekonomiska intressen helt enkelt köper sig en plats i solen. Trottoaren uppgår i skyltfönstret vars enda syfte är att locka in konsumenter till kassadisken…

+

I avsnitten om litteraturproduktion och bokdistribution pekar utredarna på de negativa konsekvenser som en alltför dominerande mediekoncern, läs Bonniers, har. Därför förordas fortsatt litteraturstöd till mindre förlag med nödvändig och våghalsig utgivning. (Det är ingen tillfällighet att det är Tranan, det lilla men kosmopolitiska förlaget på Söder, som ger ut årets Nobelpristagare, kinesen Mo Yan.)

Utredningen lyfter även fram vikten av internationella brobyggen, något som det nu styrande kulturministeriet mer än väl behöver höra. Den kulturella delen i biståndet till utvecklingsländerna har helt sonika tagits bort! Få investeringen torde vara så fruktbara som de på kulturområdet. För en Säpo-kväll med James Bond-tema kunde man skapa livaktiga och bestående kontakter mellan olika länder, språk och kulturer. Utrikesministern må twittra som en lärka över den arabiska vårens bruk av mobiltelefoner, men han bidrar knappast med möjliga resurser för kontakt mellan svenska och arabiska författare på den humanistiska globaliseringens arena.

+

Det ”läslyft” som Litteraturutredningen proklamerar är lika vällovligt som ofinansierat. Utredningen drar sig inte för att betala lässtimulansen med pengar hämtade ur folkbildningens spargrisar, i stället för att rikta sin anmodan till det finansdepartement som i alltför hög grad lägger sordin på kulturministeriet och de facto bestämmer kulturens villkor i vårt land (exempel på detta är de långbänksuttänjda scenkonstpensionerna, ett annat den nyligen demonstrerade TV-licensreträtten).

Den moderna teknikens intåg i bokvärlden innebär också stora utmaningar, som måste lösas: samma moms för e-böcker som för dem man kan bläddra i, digitala bibliotek och annat som finns i gränslandet mellan medborgerlig tillgänglighet och kulturskaparnas upphovsrätt.

Litteraturutredningen och forskningsantologin tillhandahåller en brukbar karta över Bok- och läslandet Sverige, men det behövs en kompass riktad också mot dem som finns i maktens allt djupare skuggor.  Det är i dessa skuggor som vanmakt, utanförkänsla och desperation växer.

Huruvida läsandet utvecklas till ett demokratiskt och för alla tillgängligt kulturmönster eller förpassas in i den marknad som regeras och regleras av starka ekonomiska krafter återstår att se. Med andra ord: också den kulturella kampen fortsätter!

                                                                  Bengt Berg, författare och riksdagsman (V)

Vietnam var nära, nära som ett löfte

Det var på fackeltågens och den glödande solidaritetens tid. Snön knarrade under skosulan och rimfrostens trumpeter ur våra strupar och ropen SLUTA BOMBA I VIETNAM!

Det har gått 45 år sedan Petter Bergman skrev sin klassiska dikt "Den 20 december 1967" om den sedermera legendariska demonstrationen mot den amerikanska ambassaden då beriden polis gick till motattack och Jan Myrdal, Sköld Peter Mattis och de andra fanns med; slutstrofen lyder:

Hästarna kastar långa skuggor, men vi

måste öva oss alltmer i det mänskliga.

För vi är ljuset som ger skuggan skugga

men också ljuset som ger ljuset ljus.

Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Följande vinter demonstrerade Olof Palme sida vid sid med Nordvietnams ambassadör i Stockholm och detta förorsakade sibiriska diplomatiska kontakter med det stora landet i väster.

Och det är 40 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska köksbordstal med anledning av amerikanernas julbombning av Hanoi och Nordvietnam.

Det är samma vintermörker som vi vadar fram genom nu, med nya krig och nytt blod som lämnar människornas kroppar. Men det har blivit så tyst, var är vi? 

Vart i hela fridens namn har vi tagit vägen, kamrater?

Mozart fryser, men bara lite

Mozart är smått förtvivlad
där han sitter på sin rangliga pinnstol
i en lindrigt uppvärmd kammare
på Malungsskogen; han saknar
duvorna som viftade hej-hej
utanför fönstret när han var i Gävle,
han minns den ljuvliga värmen från vattenburet
element: han kunde knata runt i kortkalsonger,
titta ut på kvällshimlen och nynna lätt för sig själv,
så jäkla kravlöst, som en obedd nåd!