Sistaapriltillfällighet

Dessa vardagens alla små tillfälligheter, eller snarare: en av dem. En tur in till samhället för att hämta en pärm hos revisorn, sätta en bukett gula rosor på graven, en sväng in på biblioteket, nytt batteri till armbandsuret och – nu kan det inte vänta längre – hårklippning. Jag har garderat mig med en pocket, Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek. Läser och smyglyssnar på frisörsamtalen, suger in den oförvanskade nordvärmländskans väderleksrapporter och småprat om sonen på bygglinjen, körkortets måste för arbetspendling till Norge och meningsutbytet om polisonglängd och jämn kant i nacken. Läser inledningskapitlet där Lundberg möter sin egen blick, när han som vilsen pojke är uppflugen i ett träd och blickar ner från en köksvägg i moderns kök. Väl hemkommen lagom till den nya radioföljetongen som är Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek. Valborgsmässoafton, perfekt blåsnål vind, ett landskap som vilar i sin vackra färglöshet. Ikväll skall brasor brinna runt om i landet och frusna körer lovsjunga sköna maj. I en och annan gulnad studentmössa letar hjärnan efter namn, men det är hopplöst när man kommit i den åldern.

Nordiskt ljus

Vad ska vi säga om ljuset? Katten ser rakt in i mörkret utan ficklampa, lysmasken syns utan neon Ur mörkret stiga vi mot ljuset heter det visst i den gamla vackra visan Detta nordiska ljus som vi stiger in i och ut ur, detta dystermängda mjuka mörker som mossan och granskogen tillhandahåller, dessa skimrande gläntor i taigan som björkdungarna har dukat upp – allt har färgat våra sinnen med sitt ljus och med sitt mörker Vad mer kan vi säga om ljuset, det inifrån växande, det skapade det trodda? Och djupt där nere i förkastningsklyftans vattendunkel nosar hornsimpan runt sökande sin utopi I regnets höga gran kurar koltrasthonan laddad med juliljusets batterier medan vi andra, vi av skonötarsläktet komna vandrar barrskogstrottoaren fram och åter medan vi grunnar på: Vad ska vi säga om ljuset? Frågan är öppen, ljuset står fritt, som en skimrande Regnvåt hässjestör ute på den igår nyslagna havreåkern +

Bengt Petersson, till minne –

Dagarna går, månader blir till år, livet är ett lån, Vi följer våra spår, vi möts och vi skiljs. Plötsligt står vi där undrande: Gick det så fort? Det var i början av 70-talet som jag träffade Bengt första gången, under polstjärnan i norr, i Kalix vid Bottenvikens slut. Det fanns en annan stjärna som lyste starkt på den tiden, en gul stjärna inklämd mellan rött och blått på FNL-fanan, Vietnams Nationella Befrielsefonts flagga som vajade på demonstrationer och möten världen över. Också i Kalix, i Karlstad och runt om i Sverige. Men det var alltså i Norrbotten som våra vägar korsades och sedan skildes. När vi flyttat tillbaka till Värmland hade vi åter en varm och oregelbunden kontakt. Bengt hade dragit på sig blåstället och i motsats till många andra av våra vänner behöll han det på längre än de flesta. Valmet stod det på bröstfickan, KMW på pappersmaskinerna och på ryggen Valmet-KMW. Det är så det går till i den här världen: de stora köps av de större men Bengt lät sig inte köpas, bara en del av sitt liv på verkstadsgolvet – när han såg till att de åtta meter långa cylindrarna slipades glänsande släta – var till salu. Det var på den tiden vi ibland kunde prata om ”mervärde”, herre gud så längesen det verkar! – Jag trivs här, sa Bengt, jag tycker att jag gör ett nyttigt arbete. Och arbetskamraterna, gemenskapen. Och när maskinen gör jobbet så hinner jag läsa. Vi träffades kanske på nya torg, under nya banderoller: Irak, Gaza eller andra avlägsna destinationer för bomber och förödelse. När jag tänker på Bengt känns ordet kamrat alldeles naturligt, han var en fin människa och en god kamrat – och för det är vi tacksamma, att vi fick lära känna honom. Bengt Berg, minnesstund i Älvsbacka, 28 april 2012

Ljus över landet!

Senaste tiden har regeringens passivitet på det kulturella fältet starkt kritiserats i olika media och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths diskreta närvaro i kulturdebatten har uppmärksammats även av borgerliga debattörer. Att styra landet utan att bedriva en utvecklande och avläsbar kulturpolitik är i sig värt att uppmärksamma, men man måste nog också försöka se det som inte uppenbart syns. Ty i det fördolda sker hela tiden en uppluckring och nedmontering av det som vi gärna vill kalla vår gemensamma kulturgrund. I sken av nytänkande och utveckling plockas väl fungerande och i god mening folkligt förankrade organisationer bort, som Rikskonserter och därmed den viktiga musikproduktionen på skivbolaget Caprice, stödet till läsfrämjande åtgärder och En bok för alla, privatiseringssträvanden av biblioteken i Nacka kommun och ifrågasättandet av public service som i den nyliberala kontexten betraktas som särintresse, medan de kommersiella kanalerna utgör garant för valfrihet. Kommunal betyder ”gemensam”, ett ord som i sig tycks åstadkomma allergiska rysningar hos de borgerliga politikerna. Kulturhuset vid Sergels torg har länge framstått som en nödvändig oas i den köp- och säljpräglade kungliga huvudstaden. Men hur länge till? För en tid sedan införlivades den kommunala biografen i kulturhuset i Bonnierägda SF Media. Och häromdagen kunde vi i Svenska Dagbladet läsa hur kulturutrymmet i kulturhuset krymper medan kommersiella events utifrån tar plats. Debatten i den andra stora dagstidningen, DN, som drogs i gång av författaren Bengt Ohlsson, ställde den tydligen brännbara frågan om kulturens vänsterhållning och den utvädringen fick gott om spaltutrymme. Men själva kulturpolitiken, vem bryr sig om den? Det är nästan som med de där barnböckerna som har hela världen som önskvärd marknad, där bilarna kör mitt i vägen och ingenting är lokalt avläsbart, bara för att boken ska gå hem oberoende av höger- eller vänstertrafik men effekten blir att ingen känner igen sig. Nej, att utnämna sänkta skatter som främsta kulturfrämjande eller entreprenörtipset till seriöst arbetande konstnärers överlevnad håller helt enkelt inte. Kulturen är i varje samhällssystem en nödvändighet för att utveckla såväl demokratin som de enskilda medborgarnas andliga tillväxt. Konsten fyller många uppgifter genom att vara ifrågasättande och bångstyrig, men också genom att överbrygga avstånd mellan människor med olika kulturell bakgrund, kulturen för vidare gångna generationers erfarenheter och förmår likt en slagruta upptäcka nya, tidigare dolda källor. När ett ekonomiskt välmående samhälle som vårt, Sverige är anno 2012 ett välbärgat land, snålar med bidrag till ungdomsgårdar och avgiftsfria samlingslokaler för oss alla, så stramar man in det demokratiska svängrummet. I ett civiliserat samhälle får det inte finnas en prislapp på det offentliga samtalet. Att alla barn i tidig ålder får tillgång till fantasifrämjande och lekfulla övningar i skolan är absolut nödvändigt. Det finns ett underbart uppdrag för Mamma Staten, att ta hand om de sina och deras inre välbefinnande. Barnfattigdomen drabbar främst de sämst lottade och de som mest behöver kultur och konst är de som får minst. Detta gäller både för oss som bor i ”det övriga Sverige”, det vill säga utanför tillväxtregionerna, som för alla som lever sina liv i förorter och utanför den välbeställda innerstaden. Att satsa på kultur är också en samhällelig investering och ett mått på vilken civilisationsnivå som råder i samhället. Ljus över landet, det är vad vi vilja! Så löd stridsropet för hundra år sedan och det gäller än idag. Folkbildningen är en hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget. Men alla barn måste lära sig krypa, innan de kan börja gå, så låt oss börja i barnkammaren, på dagis och i skolan. Låt leken leva, låt alla känna sig välkomna och sedda i skolan och i samhället!

Världsboksdagen, måndag 23 april...

Channas målningar på Galeri Helena...

kan man se till och med 5 maj. När jag slasktraskar dit på öppningsdagen för en vecka sedan är det som att stiga in i en annan och märkligare tillvaro än lördagsruschen - om nu sådan finns - runt Stureplan. Man möts av ansikten som strålar av gråt och glädje, den kanske förrädiska färgens vildhet och förmåga att vara "glad". Men starka bilder är det och lysande, sprakande färger. Tavlorna är grupperade i klungor, som skapar en sorts rytmisk kontakt med oss som blänger på dem, eller lite mer solodiskreta tillbakablickande mot oss. Det är friskt och vitalt, fyllt av liv, starka känslor som glider över i beskådaren. Vinterbleka nyllen lyser upp, speglar sig i varandra och varma leenden utväxlas. De vackra rummen på Galleri Helena är dessutom befolkade av mindre och större tvåfotingar som alla tycks hitta konstens näring och glädje i själva mötet. Med bra konstnärer är det så att det räcker med en bråkdel av tavlan för att man ska känna (lika mycket som se) att det är just Channa, eller den som nu har fått till konstverket. Tack för en härlig stund i snömoddens månad!

Bannerhed på Heidruns

och det blev som väntat en trivsam och tänkvärd afton. Precis som när Susanne Alakoski klev in i offentligheten med en omsorgsfullt skriven roman – Svinalängorna – så gjorde Tomas Bannerhed samma vandring ända fram till strålkastarljuset när Augustpriset skulle delas ut. Båda böckerna är också barndomsskildringar och inordnar sig i en lång tradition alltifrån Strindbergs Tjänstekvinnans son och Harry Martinsons Nässlorna blomma till Åsa Lindebeorgs Jag är inte till salu. Och alla de tre samtida författarna har faktiskt stått framför kaelugnen i salen på Heidruns Bok & Bildcafé- Vi ser det som en viktig uppgift att erbjuda riktig berättarkonst på våra programkvällar och så även denna gång.

Gustafsson, herr Gustafsson, Lars alltså – på Rönnells Antikvariat

Mycket folk var det, god stämning och skalden på sitt bästa humör när han både läste ur sin vackra volym Elden och döttrarna (Atlantis) och visade bokens vinjetter i glasmontern. Rönnells på Birger Jarlsgatan är ett verkligt vattenhål för törstiga kulturinhämtare, med viss stampublik som det verkar och framför allt en välkomnande och trivsamt avspänd stämning mellan hyllor och stolsrader. Så där stod så herr Gustafsson och deklamerade som i fornstora dar – om minnet av minnen och det som inte längre finns kvar, om det gula, om järnet som längtar efter sin egen rost, en synsvag så småningom död hare, en mört som inte riktigt har kläm på sin identitet, om speglen, kärret förstås, kärlek, den farliga:

Och honungsvarma dina ögon.
I det mörka vattnet
stiger de uråldriga grunden
snabba mot ytan
som vore de hotfulla handflator
som ville fånga oss.

Augustvinnaren Bannerhed till Heidruns 16 april: KORPARNA

”Från rönnbärens färg till rördrommens flykt”
Författaren och Augustvinnaren Tomas Bannerhed:
K o r p a r n a

Måndagen den 16 april kl 19
Heidruns Bok & Bildcafé,
Fensbol 39, 685 93 Torsby

Inträde: medlemmar 80 kr – övriga 100 kr. Boksignering och keffeservering.
Förhandsboka gärna: Tel 0560 421 26 eller: info@heidruns.se
Arr: Heidruns vänner med stöd av ABF N Värmland & Torsby kommun

En pojke ser, med stigande skräck, sin lantbrukande far förtvivla över omständigheterna. De magra åkrarna ger inte tillräckligt, men trots att fadern plågats intill galenskapens rand av det tröstlösa slitet på gården är han som besatt av att sonen måste ta över och föra arvet vidare. Kedjan av generationer med plågade småbönder får inte brytas. Pojken räddar sig undan hos fåglarna. Det är Sverige, det är Småland, det är ett annat sjuttiotal. Tomas Bannerhed debuterar med en knivskarp skildring av en pojkes våndor inför världen och vuxenheten.

Om Korparna (Weyler förlag)

Juryns motivering till Augustpriset 2011:
På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan.
Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.

Heidruns Påskdagen

Konstrundans tredje och sista dag. Mats och Åsa Ottosson kommer farande med sonen lagom till kaffepaus. Två av de tre bakom den vackra boken Kor – en kärleksförklaring.

Heidruns påskafton

Andra dagen och nya gäster på vår konstutställning, gamla vänner och nya bekantskaper dyker upp, tiden räcker inte till för alla samtal men glimtarna tillför energi. Påskrundan har blivit en riktig tradition, att människor träffas och gläds är bara det en god sak, att väggarna tillhandahåller bilder som leder till funderingar, minnen och små diskussioner är en annan...

Kor – en kärleksförklaring