Arabisk vår i nordisk höst
(Foto: Rodrigo Rivas)
Det finns många nedärvda talesätt som under tidens gång får ny, talande innebörd. Ett sådant skulle kunna vara ”droppen som får bägaren att rinna över.” Jag tänker på den 26-årige grönsakshandlaren från Sidi Bouzid, en liten landsortstad i Tunisien, som en vacker dag fick nog: nu räcker det! Det var en förtvivlad människa som indränkt i diesel satte lågan mot sin egen kropp. Hans namn var Mohammed Bouazizi och det var hans desperata handling som blev droppen som fick den uppdämda vreden att svämma över. Likt den frihetstörstande Jan Palach, som satte eld på sig själv på Vaclavplatsen i Prag i januari 1969, kunde inte Mohammed Bouazizi leva vidare längre i ett land så fyllt av förnedring och orättvisor som Tunisien. Nu räcker det! Hit men inte längre!
Vi minns den euoforiska stämningen som paradoxalt nog rådde ännu innan Egyptens maktfullkomlige härskare Mobarak insett att hans dagar var räknade. I Libyen fick många människor släppa livet till, så och den despot som styrt landet i drygt 40 år. I Bahrain och Jemen riskerar tusen och åter tusentals människor livhanken för att åstadkomma något bättre och i Syrien pågår vecka efter vecka en kraftmätning mellan den ännu regeringstrogna militären under Baathpartiets Bashar al-Assad och det syriska folket. Fredliga demonstrationer och begravningståg har förvandlats till rena blodband, där prickskyttar och tungt beväpnade styrkor skoningslöst låtit bly och död tala. Kidnappade barn har hittats lemlästade, allt i avskräckande syfte.
Häromsistens öppnade Kungliga Dramatiska Teatern sina portar och dess chef Marie-Louise Ekman hälsade hösthuttrande människor varmt välkomna till den arabiska våren, till den folkliga revolutionen och till en varm kväll fylld av rösters smärta och en varm, smittande gemenskap. Den arabiska vårkvällen på Dramaten inbjöd också till en föreställning med nyskrivna arabiska texter, film och musik. På stora scenen framfördes dessa av skådespelare, bland dem Björn Granath, Lil Terselius och den jemenitiska kvinnliga bloggaren Afrah Nasser, som sedan i våras har en fristad i Sverige.
En av de medverkande är den syriske exilpoeten Faraj Bayrakdar, med 14 år i fängelse bakom sig och de fruktansvärda erfarenheter som detta gett i form av tortyr och annan pennalism. I ett samtal med den utmärkta tidskriften Karavans redaktör Birgitta Wallin berättade Bayrakdar osentimentalt om sin bakgrund och läste sina dikter på vacker arabiska. Fem diktsamlingar har han hittills skrivt, belönats med priser och en fristad i Sverige när han efter internationella påtryckningar sluppit ut ur fängelset. På svenska finns BREV FRÅN ISOLERINGSCELL 13 (i tolkning av Jasim Mohammed, utgiven av Tranans förlag, 2011).
Fängelset är tid
Som du nedtecknar
På väggarna
De första dagarna
Och i minnet
Månaderna därefter
Men när åren blir
Ett oändligt tåg
Utan hopp om en kommande anhalt
Och utmattat av tjutandet
Försöker du göra något
Som liknar glömska.
I bokens efterord skriver Ola Larsmo om poesins nödvändighet och funktion för överlevnad i en så utsatt livsbelägenhet som ett fängelse är: ”Lyriken är till sin natur lätt att memorera, eller dölja – ibland också versbunden och därför möjlig att minnas utantill, som forntidens epik. Den låter sig också traderas muntligt likväl som spridas över webben…”
Ja, så är det också med denna konstart som kallas lyrik och som ibland betraktas som något ytterst perifert, exklusivt och förbehållet ett fåtal – det kan vara tvärtom! Just genom att enda människa ur djupet av sin smärta och sitt hjärta faktiskt förmår uttrycka det djupast mänskliga hos var och en av oss, trots att vi lever våra liv under betydligt drägligare omständigheter.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter i Syrien och i andra arabiska länder.
Till sist en kort och vacker dikt:
En enda fågel
räcker
för att himlen
inte ska störta.
Jag kommer att tänka på en tanke hos Asturias, den centralamerikanske nobelpristagaren: Det är inte bara fisken som behöver havet, havet behöver också fiske…
Inlägg
