måndag 25 juli 2011

Det är den drömmen

När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.

Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.

Bengt Berg

tisdag 19 juli 2011

Ändhållplats Palestina






















Kära vänner, här kommer en rapport från en annan verklighet än den nordiska sommaridyllen. Det är Marcus Engström som skriver, en ung man som vistas i det Heliga landet som främjare av fred, humanism och medmänsklighet. Jag fick hans brev och bilder och vill gärna dela med mig av dem.
Med varmaste sommarhälsning (under ett paraply)!
Eder Bengt i norra Värmland – och nu byter vi breddgrad...


Ändhållplats Palestina
Marcus Engström, Hebron på Västbanken, 2011-07-15

I skuggan under ett träd strax utanför Hebrons stadskärna sitter en gammal man och vakar över sitt land. Han har levt alla sina åttio levnadsår här. Från sin mark har han sett de historiska årtalen i Israel-Palestina-konflikten komma och gå: 1948, 1967, 1993…

Abd al-Hasib Atta Zaloum håller hårt i den mark som han fortfarande har i sin ägo. För länge sedan ägde han 21 dunam jordbruksmark, men nu har han bara fyra dunam kvar. Resten har konfiskerats och hamnat på andra sidan av det stängsel som skiljer Abd
al-Hasibs nuvarande land och övriga palestinska områden från Kiryat Arba, Hebrons största bosättning med åtminstone sju tusen invånare (2008). Det är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen att som ockupationsmakt förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperad mark. Kiryat Arba är därför, liksom alla övriga israeliska bosättningar, olaglig enligt internationell humanitär rätt. Därtill utgör bosättningarna ett enormt hinder på vägen mot fred. Med åren har Abd al-Hasib fått ett allt större folkrättsbrott till granne.

När kontrollen över Västbanken delades upp mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten under Osloprocessen, hamnade Abd al-Hasibs land under ”Område C”, det vill säga under full israelisk kontroll. Det är extremt svårt för palestinier att få bygglov för hus inom ”Område C”. Abd al-Hasib gjorde därför som så många andra, och byggde sitt hus utan bygglov. Det var därför ganska väntat att israelisk militär förr eller senare skulle komma för att riva huset. Det gjorde det säkert inte lättare när det väl var dags en dag år 2000. Ruinerna av huset ligger fortfarande kvar endast tjugo meter från det spartanska hem som han bott i sedan dess: en två gånger åtta meter stor gammal buss som hans son köpt åt honom för 400 shekel (800 kr) från ett bussbolag i Beit Sahour. Man skulle kunna tro att han skulle vara förbittrad, men inte:

¬¬- Jag har allt jag behöver här: bröd, vatten, radio och tv. Jag bor mycket hellre här på min egen mark än i ett femstjärnigt hotell, säger Abd al-Hasib.

Synen av insidan av bussen får mig att bli ödmjuk inför den gamle mannens tålamod och styrka. Där finns några madrasser, en TV och en mycket enkel spis men varken rinnande vatten eller toalett. Hur han klarar vintern är bortom min föreställningsförmåga.

Han vägrar lämna sitt land av rädsla för att bosättare skall försöka ta över det för att kunna expandera Kiryat Arba. Förr hände det med jämna mellanrum att bosättare kom ner för att bråka med honom, men det har varit lugnare sen stängslet byggdes för åtta år sedan. Och bosättarna har visat intresse för hans land. För två-tre år sedan kom en advokat och erbjöd ett högt pris för jordbruksmarken. Abd al-Hasib spelade med och lyckades få upp priset till cirka tio gånger det normala priset för den arealen, innan han till slut inte kunde hålla sig längre utan skällde ut och jagade iväg advokaten. Ett sådant högt pris är det mest sannolikt bara bosättarna som är beredda att ge.

Fram tills för åtta månader sen hade Abd al-Hasib sällskap av sin fru i bussen, men numera bor han själv. Diabetes fick frun att flytta över till sonens familj, några hundra meter bort. Jag frågar om han är nöjd med att bo här eller om han blir uttråkad ibland.

- Nej! Här på min mark är jag kung. Jag har en TV och kan lyssna på Umm Kulthum på radion [alla tiders arabiska sångdiva, från Egypten]. En gång var jag på en av hennes konserter i Kairo! Jag får många besök också. Kungen av Jordanien må ha fler livvakter, men jag behöver bara en beskyddare: Gud!

När vi lämnar Abd al-Hasib går solen sakta ned över hans tysta, ståndaktiga protest. Ikväll somnar en gammal man på bussen, och vaknar igen på ändhållplatsen. Yrvaket ser han sig om och ser ett landskap som bara vagt påminner om det där hans resa tog sin början: Palestina.
......
1 dunam = 1000 kvadratmeter, Wikipedia, Sökord: Dunam, http://en.wikipedia.org/wiki/Dunam, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Settlements & land, http://www.btselem.org/settlements/statistics, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, International law, http://www.btselem.org/international_law/humanitarian_law, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Planning & building, http://www.btselem.org/planning_and_building, Hämtad: 2011-07-15

Marcus Engström: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (engstrom.marcus@gmail.com), och/eller Johanna Wassholm på Sveriges Kristna Råd; (johanna.wassholm@skr.org).

söndag 10 juli 2011

I begynnelsen var Ordet, sen kom värmländskan …

Häromdagen tog jag en tur genom försommargrönskan. Som att sväva i ett grönt akvarium, liljekonvaljernas knappt förnimbara doft, rönn i blom och i fjärran de blånande nordvärmländska bergen.
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:

E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering


Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.

+

Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.

+

För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.

+

Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!

Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!