återstår några dagar av detta år, 2010. Vinter är verkligen och i grunden installerad sedan i november – med tjäle in i märgen, snö att pulsa i inte bara för rådjuren i skymning, kylan som förser kraftbolagen med miljardvinster och ger oss tvåbenta återbäring i form av röda rosor på kinderna.
Vad ska vi säga om detta, kära klimatkamrater?
Jo, jag vet, det är skillnad mellan väder och klimat och att Jordens uppvärmning fortsätter, att öknarna breder ut sig i samma takt som glaciärerna smälter, men just nu och här i detta vintriga barnperspektiv... Knarret under sulorna, tungan som fastnar i järnräcket, nog liknar det 50-talet? Före Gagarin och allt som skickades ut i rymden. Då skylldes det dåliga vädret på sputnikarna, nej, det kan aldrig vara nyttigt med så mycket skrot i rymden!
Hursomheslt, imorgon kliver jag på rälsbussen klockan sju i arla morgonstund. Mot Lissabon! Mot fadon och de vackra vokalerna.
Jag vill tillönska Ett Gott 2011, det är de oräknade dagarna som återstår att räkna... Och göra nånting av!
onsdag 29 december 2010
söndag 14 november 2010
Jungfrutalet, 3 nov. 2010
Kära vänner, så har jag då hållit mitt jungfrutal i Sveriges Riksdag och det kom inte helt oväntat att kretsa kring kulturen i allmänhet, genom ett slags barnperspektiv. Sex minuter har man på sig och jag märkte efter en stund att jag inte riktigt skulle hinna i mål, utan fick nödlanda lite tidigare.
KULTUREN SOM DRIVKRAFT I LIV OCH SAMHÄLLE
Herr talman,
en av den värmländska berättelsens mest älskade röster tillhörde Göran Tunström, som i sin roman Tjuven skriver: ”Det högsta är att skåda Gud, det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över världen.”
Så kan det också kännas när man för första gången står i denna talarstol…
Eftersom jag hela mitt vuxna liv varit sysselsatt med ordbruk och bokstavsskötsel, tänkte jag ta mig friheten att säga något om kulturen som drivkraft i vårt samhälle och i våra liv.
Själv kommer jag från en provins i konungariket Sverige där kulturen sedan urminnes tider faktiskt tillhör de viktiga näringarna.
Värmland, liksom stora delar av det som brukar kallas Det Inre Stödområdet, har genom historien bidragit till landets välstånd och utveckling – genom malmen från gruvorna, vattenkraften från forsarna, virket från skogarna och arbetskraften från folket.
Men inte bara genom dessa s.k. produktiva näringar utan också genom kulturen – och den på senare tid allt viktigare besöksnäringen.
Kulturens själva väsen är i någon mening icke-mätbar. Författaren Agneta Pleijel har uttryckt det så här:
”Vetenskapen ger oss ny kunskap, informationsflödet är närmast enormt. Sämre ligger det till när det gäller kunskapen om vårt inre, våra hemliga fantasier, våra drömmar.
Konsten är en av de unika vägarna, ibland den enda vägen, till denna kunskap. Den är en del av ett folks medvetande om sig självt…”
Identitet… ja, kulturen som en spegel inte bara av dig själv som en unik individ utan också av oss alla – tillsammans – som delaktiga i den stora humanistiska gemenskapen. Vi behöver kulturen både för att ta reda på vilka vi är, men också för att både förstå och förändra det samhälle som vi lever och verkar i.
Herr talman,
Vänsterpartiet har sammanställt ett högst konkret och konstruktivt program i skriften Kulturkompassen där vi bland annat skriver: Kulturen är en avgörande del av demokratin när den värnar varje människas unika värde, rätten att vara olika, skilda gruppers, religioners och länders särpräglade traditioner. Alla medborgare skall ha tillgång till kultur i olika former, liksom var och en skall erbjudas möjlighet till eget kulturellt skapande på ett professionellt eller amatörmässigt plan.
Vi menar att det måste finnas ett övergripande nationellt ansvar för kulturen i hela landet, även när kulturens verkställighet decentraliseras till regionala nivåer. Det gäller att hävda både konstnärlig kvalitet och regional likvärdighet.
Kulturen gäller för alla i samhället, inte minst för barnen, barnen som äger allt, utom det man tar ifrån dem.
Barnen som föds lika runt hela jorden men som snart skall märka hur olika deras liv blir beroende på vem som är deras föräldrar och i vilken del av världen och i vilken samhällsklass de växer upp.
Den franske författaren JMG Le Clézio sade vid sin nobelföreläsning 2008 bland annat följande:
”Det är omöjligt att tala om jämställdhet och respekt för andra om man inte ser till att varje barn får tillgång till skriftspråket och till böckernas värld.”
+
En bild ur verkligheten... Vi befinner oss på en flygplats där ett barn står tillsammans med sin mamma och ser hur passagerarna stiger in i det väntande planet, som efter en stund lyfter och så småningom bara blir till en liten prick på himlen. Och plötsligt frågar barnet: Hur får dom plats nu?
Barnet har en förmåga att vända verkligheten ut och in och frimodigheten att ställa de frågor som vi vuxna lärt oss att inte ställa för vi tror att vi vet.
Och barnet är det också viktigt att alla får plats...
Så därför, herr talman, låt oss lära av barnen och låt oss investera för framtiden, låt oss satsa på kulturen, den färgsprakande och öppna kultur som gör vårt samhälle mer levande! Tack för ordet!
KULTUREN SOM DRIVKRAFT I LIV OCH SAMHÄLLE
Herr talman,
en av den värmländska berättelsens mest älskade röster tillhörde Göran Tunström, som i sin roman Tjuven skriver: ”Det högsta är att skåda Gud, det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över världen.”
Så kan det också kännas när man för första gången står i denna talarstol…
Eftersom jag hela mitt vuxna liv varit sysselsatt med ordbruk och bokstavsskötsel, tänkte jag ta mig friheten att säga något om kulturen som drivkraft i vårt samhälle och i våra liv.
Själv kommer jag från en provins i konungariket Sverige där kulturen sedan urminnes tider faktiskt tillhör de viktiga näringarna.
Värmland, liksom stora delar av det som brukar kallas Det Inre Stödområdet, har genom historien bidragit till landets välstånd och utveckling – genom malmen från gruvorna, vattenkraften från forsarna, virket från skogarna och arbetskraften från folket.
Men inte bara genom dessa s.k. produktiva näringar utan också genom kulturen – och den på senare tid allt viktigare besöksnäringen.
Kulturens själva väsen är i någon mening icke-mätbar. Författaren Agneta Pleijel har uttryckt det så här:
”Vetenskapen ger oss ny kunskap, informationsflödet är närmast enormt. Sämre ligger det till när det gäller kunskapen om vårt inre, våra hemliga fantasier, våra drömmar.
Konsten är en av de unika vägarna, ibland den enda vägen, till denna kunskap. Den är en del av ett folks medvetande om sig självt…”
Identitet… ja, kulturen som en spegel inte bara av dig själv som en unik individ utan också av oss alla – tillsammans – som delaktiga i den stora humanistiska gemenskapen. Vi behöver kulturen både för att ta reda på vilka vi är, men också för att både förstå och förändra det samhälle som vi lever och verkar i.
Herr talman,
Vänsterpartiet har sammanställt ett högst konkret och konstruktivt program i skriften Kulturkompassen där vi bland annat skriver: Kulturen är en avgörande del av demokratin när den värnar varje människas unika värde, rätten att vara olika, skilda gruppers, religioners och länders särpräglade traditioner. Alla medborgare skall ha tillgång till kultur i olika former, liksom var och en skall erbjudas möjlighet till eget kulturellt skapande på ett professionellt eller amatörmässigt plan.
Vi menar att det måste finnas ett övergripande nationellt ansvar för kulturen i hela landet, även när kulturens verkställighet decentraliseras till regionala nivåer. Det gäller att hävda både konstnärlig kvalitet och regional likvärdighet.
Kulturen gäller för alla i samhället, inte minst för barnen, barnen som äger allt, utom det man tar ifrån dem.
Barnen som föds lika runt hela jorden men som snart skall märka hur olika deras liv blir beroende på vem som är deras föräldrar och i vilken del av världen och i vilken samhällsklass de växer upp.
Den franske författaren JMG Le Clézio sade vid sin nobelföreläsning 2008 bland annat följande:
”Det är omöjligt att tala om jämställdhet och respekt för andra om man inte ser till att varje barn får tillgång till skriftspråket och till böckernas värld.”
+
En bild ur verkligheten... Vi befinner oss på en flygplats där ett barn står tillsammans med sin mamma och ser hur passagerarna stiger in i det väntande planet, som efter en stund lyfter och så småningom bara blir till en liten prick på himlen. Och plötsligt frågar barnet: Hur får dom plats nu?
Barnet har en förmåga att vända verkligheten ut och in och frimodigheten att ställa de frågor som vi vuxna lärt oss att inte ställa för vi tror att vi vet.
Och barnet är det också viktigt att alla får plats...
Så därför, herr talman, låt oss lära av barnen och låt oss investera för framtiden, låt oss satsa på kulturen, den färgsprakande och öppna kultur som gör vårt samhälle mer levande! Tack för ordet!
onsdag 13 oktober 2010
Stockholmsmorgon
och ännu har ljuset inte sipprat ner över den lilla bakgården som är min fönsterutsikt från sjätte våningen i kanslihuset vid Mynttorget i Stockholm, där jag har min övernattningslägenhet. Den lilla frukosten är avklarad och nu gäller det att fortsätta plöja regeringspropositionen/kultur som serverades igår.
Det bhar verkligen blivit en rivstart, för mig som ny i riksdagen och förstås alla nya, denna oktober med nytt uppdrag. Och speciellt nu när det är allmän motionstid, vilket betyder intensiv 14 dagarsperiod med att få fram motionerna. Så en liten tur till COOP vid Järntorget i Gamla Stan är allt jag hunnit med av "utflykter".
Som stimulanslitteratur ligger dock Bengt Göranssons Tankar om politik på nattygsbordet, plus en samling Basho haikus och den trösterike poeten Stafford.
Och där ute väntar ny dag!
Det bhar verkligen blivit en rivstart, för mig som ny i riksdagen och förstås alla nya, denna oktober med nytt uppdrag. Och speciellt nu när det är allmän motionstid, vilket betyder intensiv 14 dagarsperiod med att få fram motionerna. Så en liten tur till COOP vid Järntorget i Gamla Stan är allt jag hunnit med av "utflykter".
Som stimulanslitteratur ligger dock Bengt Göranssons Tankar om politik på nattygsbordet, plus en samling Basho haikus och den trösterike poeten Stafford.
Och där ute väntar ny dag!
onsdag 15 september 2010
STOPP! Nu räcker det…
Det har pågått ett sifferkrig de senaste veckorna ifrån de politiska skyttegravarna inför valet den 19 september. Inte minst Alliansen tycks vara helt införstådd med att ersätta hjärnan med en miniräknare och hjärtat med en plånbok.
Plötsligt har undersköterskorna stått som spön i moderatbacken, när det gäller att locka röster med skattesänkningar. Att inte borgarfronten tidigare stött undersköterskorna och andra som utför ett hederligt arbete inför nya löneavtal är märkligt. Att man heller inte vill se fler anställda i vården, i den offentliga sektorn, är också konstigt. I stället för skattesänkningar för alla både välbärgade och höginkomsttagare borde man rimligen stödja fler händer och mindre utbrändhet i just vården, omsorgen och skolan!
Jag har på outgrundliga vägar kommit över några hemligstämplade dokument, som pekar mot nya besparingar inom den privatiserade hälsosektorn:
– SJUKDOM ÄR INGEN FRÅNVAROORSAK! Läkarintyg accepteras inte längre. Kan du ta dig till doktorn så kan du också ta dig till arbetet.
– TJÄNSTLEDIGHET PGA. OPERATION. Beviljas ej. Anställd äger ej rätt att avlägsna någon del av sin kropp. Den utrustning som fanns vid anställningens början ska vara kvar och hållas i användbart skick. Om något avlägsnas sänks också den anställdes värde och lönen ska reduceras i motsvarande omfattning. Kvinnliga skönhetsoperationer som sker på semestern är däremot att betrakta som kontinuerligt underhåll.
Och så vidare. Besparingarna kommer att medföra ytterligare skattesänkningar…
+
Det pågår ett systemskifte i vårt samhälle, steg för steg och nog är det hög tid att säga STOPP! Det räcker, hit men inte längre. Privatiseringarna av vården, skolan, omsorgen genomförs av koncerner vars vinster betalas av ”det allmänna” via våra skattsedlar, men tas om hand av ansiktslösa riskkapitalister med bankfack inne i dimhöljda brittiska skatteparadis. Det som byggts upp i den en gång så beundrade ”Svenska modellen” rivs nu undan för undan ner och ersätts med mantrat ”valfrihet”. Men när de vinstsugna får härja fritt, påhejade av den borgerliga Alliansen; så slutar det snart med frihet från att välja, för sådan är Kapitalismen: mycket vill ha mer. Det offentligt ägda är en nagel i ögat och måste sprängas i bitar. Apoteket, Systembolaget, Bilprovningen… för att inte tala om Domänverket, järnvägen, posten, allt det som borde vara en statlig angelägenhet i folkflertalets intresse. Men när det krisar och bankerna säckar ihop, då ropar man på inte pappa men mamma Staten. Och så vidare. Lönsamma företag säljs ut, krisindustrierna behöver stöd från ”det allmänna”.
Det är inte bara i maktens och storfinansens korridorer som det händer saker, utan också i själva språket. Orden stjäls hejvilt och laddas med nya innebörder. Valaffischer plankas. Men makten lyser i ljusblått…
+
Den som vill åka buss i norra Värmland kan tvingas kliva ner i Jan-Evert Rådhströms innanmäte eftersom hela bussen är nerkladdad med Moderatreklam och Rådhströms nylle: FRAMÅT TILLSAMMANS, står det diagonalt över bussens sidor. Det handlar om makt, att visa sina ekonomiska muskler, samtidigt som man talar om att vara ”det enda arbetarpartiet”. Är det bara jag som tycker att det luktar illa? Det påminner om någonting annat…
+
Valet den 19 september står mellan de mångas behov av det nödvändiga för medborgarna: arbete, bostad, trygghet, vård, skola omsorg – och de fåtaligas omättliga hunger på vinst, ägande och makt.
Min farmor visste kanske inte så mycket om politik, men där det fanns orättvisor stod hon alltid på de fattigas sida. Jag vet en hel del om politik, jag har varit med under några decennier och upplevt både vänstervind och stiltje, men aldrig en sådan massiv högervåg som nu. STOPP, NU RÄCKER DET.
Det krävs en ny våg av folkbildning för att mota folkinbillningen i grind! Låt oss tillsammans dra igång, några dagar kvar till valet, många nya dagar efter den 19 september. Tillsammans har vi makt att upphäva makten. En röd-grön valseger innebär andrum och möjlighet till att rädda det som räddas kan!
Bengt Berg, 1:a namn på Vänsterpartiets riksdagslista.

fredag 3 september 2010
Välfärdssituation – Nysvenska ord 3
Romerna i Rumänien "kommer från en utsatt välfärdsituation" sa Reinfeldt. Fattigdom kopplas till välfärd. Det finns en fascinerande beröringsskräck för de tydliga sanna orden, klarspråket. Reinfeldt törs inte tala om fattigdom, utan får det att bli en form av välfärd, visserligen utsatt men ändå en "välfärdssituation".
(Inpass från Zoran Alagic)
(Inpass från Zoran Alagic)
Folkbildning – Nysvenska ordlistan 2
Folkinbillning ersätter det föråldrade begreppet folkbildning. Detta för att de som inte känner igen sig i "verkligheten" ändå ska uppleva att de hör hemma bland verklighetens folk. Som t.ex. undersköterskorna (med mera i plånboken som det står nm på), pensionärerna, de nya arbetarna, de arbetslösa arbetarna, de meningslösa meningsmotståndarna, de friska som arbetar tack vare och motiverade av sänkt skatt, alla rutor och rotar, de sjuka som jagas för att de bidrar negativt till statistiken på ett för nationen osolidariskt sätt, de ensamstående mammorna somställt till det för sig och sina barn genom att inte hålla ihop kärnhusfamiljen och som i så fall hade kunna få vårdnadsbidrag och tid för virkning och andra hobbies. Och så vidare.
Förtroendekapital – Nysvenska ordlistan 1
"Förtroendekapital" har den som äger de medier där ordet upprepas så ofta att det förlorar sin betydelse...
torsdag 2 september 2010
Sent en kväll…
Det är strax före midnatt och vi är på väg hemöver. Eftersom det är tio mil kvar och det kurrar i magen svänger vi in på Nyängs-Rasta i Grums. Restaurangdelen stängd med servicebutiken öppen. Ett mindre snabbköp med korvochmosdisk och gott om folk under ljusrören. Unga och gamla som vill betala bensin, småhandla eller få sig en cabanoss. Och en busslast hungriga norrmän. Bakom disken en ung kvinna, som får kasta sig mellan kassan, kontokorten och mosbrickorna. Hon gör det utan uns av tidsspillan, hon orkar till och med vara vänlig, hennes fingrar dansar över tangenterna, hon frågar om man vill ha kvitto. Men ensam med allt detta; hur är det möjligt? Ensam runt midnatt med alla kunder, all stress, allt ansvar!
Hon är beundrans- men inte avundsvärd. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livets öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?
+
Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.
Som så många. Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden. Dessa, de till hälften osynliga i samhället.
Jenny Wrangborg kommer snart ut med en diktsamling som heter Kallskänken, en av dikterna heter ”Vi som bär städerna”. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:
Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och bär
de här städerna
Vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva
Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om. Dessutom glädjande att det finns någon som vågar skriva poesi om en verklighet som så många delar och som tyvärr är så orättvist fördelad. Som hon där i kassan på Nyängs-Rasta och alla andra överbelastade och underbetalda här i det svenska samhället, som bär inte bara städer utan också nätter på sina axlar.
Hon är beundrans- men inte avundsvärd. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livets öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?
+
Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.
Som så många. Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden. Dessa, de till hälften osynliga i samhället.
Jenny Wrangborg kommer snart ut med en diktsamling som heter Kallskänken, en av dikterna heter ”Vi som bär städerna”. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:
Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och bär
de här städerna
Vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva
Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om. Dessutom glädjande att det finns någon som vågar skriva poesi om en verklighet som så många delar och som tyvärr är så orättvist fördelad. Som hon där i kassan på Nyängs-Rasta och alla andra överbelastade och underbetalda här i det svenska samhället, som bär inte bara städer utan också nätter på sina axlar.
onsdag 1 september 2010
En våg av värme...
Vill du vara med i denna lilla, personliga
och ”som ringar på vattnet-rörelse”, för
att ge röst åt kulturen, solidariteten och
tron på andra värden än ökad tillväxt?
Jag kandiderar till riksdagen för
VÄNSTERPARTIET därför att jag tror
på rättvisa och solidaritet, på varje
människas lika värde och att vi har
allt att vinna, inget annat att förlora
än vår likgiltighet.
Mejla till bengt@heidruns.se
– så kommer mer information.
På X med Bengan
tisdag 31 augusti 2010
Framtiden kanske inte kommer från centrum...
Nyskoga hembygdsgård minns jag från i somras, i början av juni och fullt med folk på tunet. Det fantastiska med skogs-/lands-/gles-/framtidsbygden är att alla som lever där verkligen behövs. Att det finns en samhörighet över milsvida skogar och stora avstånd. Igår kväll (30/8) var vi som kommunpolitiker inbjudna av Nyskoga byalag att lyssna och lära, att presentera våra partiers syn på våra trakters framtid. Visioner och realiteter. Ropen skalla: Bredband åt alla! Lösenordet är fiber. Och det är en demokratisk rättighet är det förstås, det där med infrastruktur också utanför tätorterna.
Nyskoga är mycket tätt på småföretag och längs vägen som löper genom Vitsand och norröver bor faktiskt 1/10-del av kommunens befolkning. Här spirar många idéer och kunnigt folk finns det gott om. Det gäller att ta till vara på kreativiteten, det var vi nog alla överens om.
De yttre, läs norra delarna av kommunen, är mycket viktiga för Torsby tätort. Utan dessa förbleknar till och med fartguppen i centrum. Vägarna i kommunens yttre geografi behöver inga dyra gatstensinfattningar. Där finns de helt naturliga, ofrånkomliga hålen i vägen.
Jag vill hoppas att dialogen mellan centrum-periferi skall fortsätta även i Torsby kommun. Det är nödvändigt och berikande. Häromkvällen hade Aktuellt ett landsbygdsreportage från Hällefors, som inte var alltför uppmuntrande. Avfolkning, nedläggning och missnöjda ungdomar.
Vänsterpartiet har ett fint och konkret program för landsbygdsutveckling. Det är mycket som kan göras bättre och framför allt mera rättvist. Vi lever alla i Sverige och enligt demokratins doktriner är vi lika mycket värde och har rätt till en rimlig del av det allmänna välståndet!
Men jag envisas med att påstå: Vi har en framtid på landsbygden, om vi blickar lite längre än en mandatperiod: Vi har friskt vatten, en otroligt viktig naturtillgång sett i ett globalt perspektiv. Vi har skogen som både råvara och rekreationsmiljö. Vi har livsmiljö, envetna människor, väldigt mycket! Låt oss slå vakt och förvalta detta, inte sälja ut och släppa ifrån oss som vi gjort med vattenkraften, som förvandlas till miljardvinster i kraftbolagens bokslut.
Vi har – liksom barnen – allt, utom det man tar ifrån oss.
Bengt Berg
1:a namn på Vänsterpartiets riksdags- och kommunlista
Nyskoga är mycket tätt på småföretag och längs vägen som löper genom Vitsand och norröver bor faktiskt 1/10-del av kommunens befolkning. Här spirar många idéer och kunnigt folk finns det gott om. Det gäller att ta till vara på kreativiteten, det var vi nog alla överens om.
De yttre, läs norra delarna av kommunen, är mycket viktiga för Torsby tätort. Utan dessa förbleknar till och med fartguppen i centrum. Vägarna i kommunens yttre geografi behöver inga dyra gatstensinfattningar. Där finns de helt naturliga, ofrånkomliga hålen i vägen.
Jag vill hoppas att dialogen mellan centrum-periferi skall fortsätta även i Torsby kommun. Det är nödvändigt och berikande. Häromkvällen hade Aktuellt ett landsbygdsreportage från Hällefors, som inte var alltför uppmuntrande. Avfolkning, nedläggning och missnöjda ungdomar.
Vänsterpartiet har ett fint och konkret program för landsbygdsutveckling. Det är mycket som kan göras bättre och framför allt mera rättvist. Vi lever alla i Sverige och enligt demokratins doktriner är vi lika mycket värde och har rätt till en rimlig del av det allmänna välståndet!
Men jag envisas med att påstå: Vi har en framtid på landsbygden, om vi blickar lite längre än en mandatperiod: Vi har friskt vatten, en otroligt viktig naturtillgång sett i ett globalt perspektiv. Vi har skogen som både råvara och rekreationsmiljö. Vi har livsmiljö, envetna människor, väldigt mycket! Låt oss slå vakt och förvalta detta, inte sälja ut och släppa ifrån oss som vi gjort med vattenkraften, som förvandlas till miljardvinster i kraftbolagens bokslut.
Vi har – liksom barnen – allt, utom det man tar ifrån oss.
Bengt Berg
1:a namn på Vänsterpartiets riksdags- och kommunlista
torsdag 26 augusti 2010
Dagen är slut...
Dagen är slut,
en ny väntar.
Vad gör vi med det
som blev över,
som inte hanns med,
som glömdes bort,
som vi hade tänkt
men inte hann med?
Och i morgon väntar
nya stunder,
kanske en och annan insikt,
tistlarna blommar så vackert
på sensommaren,
gräset är svalt,
någonting annat tar vid
och mörkret låter oss förstå
vad som också finns
i det vi inte ser.
onsdag 11 augusti 2010
Livets broderi
Tyvärr tillhör jag den efterkrigsgeneration skolbarn som förmenades syslöjd i skolan, men detta kompenserades av att min far höll sig med en så för män ovanlig syssla som att stoppa strumpor, vackert och omsorgsfullt. Min mor var en mycket textil människa, hon vävde, stickade (på en elektrisk stickmaskin), sydde och förstås: broderade.
Min egen praktik inskränker sig till en ofärdig julduk i korsstsygn på oblekt lakansväv, men i vuxen ålder blev jag hösten 1990 innehavare av en vacker huvudbonad från Buchara i Uzbekistan. Mitt första, men inte sista mjällgarage – i petit point!
Ordboken pekar mot franskan, det kunde man ju lätt föreställa sig: broderi(e)… Gustav III lång väg, silke och väldoft. Men ordet brodera har även fornnordiska rottrådar och då far den etymologiska flipperkulan iväg till Bayeux-tapeten som skildrar den normandiska erövringen av England och slaget vid Hastings 1066 på en 70 meter lång och 50 cm hög bonad i linneväv.
Denna turistiskt välbesökta attraktion har inspirerat tecknaren och alltmöjligtmannen Gunnar Svensson till den 40 meter lång bonad, Pilgrimstapeten, där ullgarnstråden löper från Vänern i söder till Nidaros i norr. Denna textila roadmovie utfördes av tio nordvärmländska kvinnor under två års tid och stod färdig 1997, lagom till Trondheims 1000-årsfirande och till åminnelse av Olav den Helige som stupade i slaget vid Stiklestad år 1030.
Från vaggan till graven har broderiernas tysta röster fört sina lågmälda samtal på dopklänningar, som monogram på brudkistelakan, i restbitar och allt som kunde tas tillvara genom livet och ända fram till jordfästningens sakrala uttryck. Alla dessa stygn!
Den norske poeten Rolf Jacobsen skrev till sin döda hustru Petra i en dikt, hur örngottets bokstäver spegelvänt fanns återgivet på kinden och hon blir faktiskt själv till ett broderi i ord, där hon ligger på sal 301, som skulle bli hennes sista rum i livet:
/---/
(Din hand, din lilla hand).
Den andra har de lagt över ditt bröst,
Böjd runt en ros. Rött mot vitt. En brud
Men inte min.
/---/
Det finns otroligt mycket att diskutera när det gäller handens tysta kunskap och allt det kvinnliga skapande som har med nål och tråd att göra. Denna genom generationer nedärvda syssla har också, som så mycket annat, genomgått en klassresa: petit point låter onekligen mera raffinerat än korsstygn…
Denna kvinnliga gemenskap har självklart många olika inramningar, från kaffedoftande kyrkliga syjuntor i det inre av Dalsland, till hemliga och livsnödvändiga sammankomster för radikala feminister i Theheran. Och allt tack vare nål och tråd.
En egen genre inom broderikonsten är alla dessa köksbonader som förmedlar drömmar, budskap, moral och livsvisdom som
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst
Vissa sentenser skulle kunna vara lämpliga som parollparodier i valtider: Egen härd är guld värd (m). Eller varför inte arbetslinjen: MÖDA GER GLÄDJE OCH FÖDA.
En rödgrön replik: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Kanske även ett mera anarkistiskt inlägg: Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete.
Det finns så många fina textila konstnärer som jag haft glädjen att lära känna i både liv och verk: Britta Marakatt Labba, som broderar sin samiska kultur och sitt lappländska landskap, Harald Edströms färgrika syn på tillvaron och förstås Elsa Agéliis bilder, tankar och arbete med att genom Täcklebo Broderiakademi lyfta fram denna försummade konstart.
Glad blir man av olikheterna i uttryck och tradition, som en Nils Holgersson kan man sväva över svensk nålkonst: Blekingesöm, Hallandssöm, Jämtlandssöm, Järvsösöm. Delsbosöm… you name it!
Än gladare blir man vid åsynen av den ungdomliga vildsintheten och den osignerade generositeten som ger liv åt järn och cement i våra stadsmiljöer, när huttrande lyktstolpar får regnbågsmuddar i alla dessa StreetART-projekt!
En slinga, en repa, en glimt… Och så blir allt broderi: från rådjurssömmen som drar fram över det vindsläta snölakanet till kejsarsnittärret på min dotters mage. Både det som är livsnödvändigt och det som bara fanns där – det plötsliga regnet mot köksfönstret, repan i den azurblå bildörren, de nästan försvunna kantstrecken längs riksväg 41 en sen höstkväll när ögonen svider till Gipsy Kings i bilstereon. Allt finns där ute i verkligheten, i det som möter vår blick när vi passerar livet, liksom av en tillfällighet.
Bengt Berg i tidskriften Hemslöjden, 4/2010 (temanr om broderi)
Min egen praktik inskränker sig till en ofärdig julduk i korsstsygn på oblekt lakansväv, men i vuxen ålder blev jag hösten 1990 innehavare av en vacker huvudbonad från Buchara i Uzbekistan. Mitt första, men inte sista mjällgarage – i petit point!
Ordboken pekar mot franskan, det kunde man ju lätt föreställa sig: broderi(e)… Gustav III lång väg, silke och väldoft. Men ordet brodera har även fornnordiska rottrådar och då far den etymologiska flipperkulan iväg till Bayeux-tapeten som skildrar den normandiska erövringen av England och slaget vid Hastings 1066 på en 70 meter lång och 50 cm hög bonad i linneväv.
Denna turistiskt välbesökta attraktion har inspirerat tecknaren och alltmöjligtmannen Gunnar Svensson till den 40 meter lång bonad, Pilgrimstapeten, där ullgarnstråden löper från Vänern i söder till Nidaros i norr. Denna textila roadmovie utfördes av tio nordvärmländska kvinnor under två års tid och stod färdig 1997, lagom till Trondheims 1000-årsfirande och till åminnelse av Olav den Helige som stupade i slaget vid Stiklestad år 1030.
Från vaggan till graven har broderiernas tysta röster fört sina lågmälda samtal på dopklänningar, som monogram på brudkistelakan, i restbitar och allt som kunde tas tillvara genom livet och ända fram till jordfästningens sakrala uttryck. Alla dessa stygn!
Den norske poeten Rolf Jacobsen skrev till sin döda hustru Petra i en dikt, hur örngottets bokstäver spegelvänt fanns återgivet på kinden och hon blir faktiskt själv till ett broderi i ord, där hon ligger på sal 301, som skulle bli hennes sista rum i livet:
/---/
(Din hand, din lilla hand).
Den andra har de lagt över ditt bröst,
Böjd runt en ros. Rött mot vitt. En brud
Men inte min.
/---/
Det finns otroligt mycket att diskutera när det gäller handens tysta kunskap och allt det kvinnliga skapande som har med nål och tråd att göra. Denna genom generationer nedärvda syssla har också, som så mycket annat, genomgått en klassresa: petit point låter onekligen mera raffinerat än korsstygn…
Denna kvinnliga gemenskap har självklart många olika inramningar, från kaffedoftande kyrkliga syjuntor i det inre av Dalsland, till hemliga och livsnödvändiga sammankomster för radikala feminister i Theheran. Och allt tack vare nål och tråd.
En egen genre inom broderikonsten är alla dessa köksbonader som förmedlar drömmar, budskap, moral och livsvisdom som
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst
Vissa sentenser skulle kunna vara lämpliga som parollparodier i valtider: Egen härd är guld värd (m). Eller varför inte arbetslinjen: MÖDA GER GLÄDJE OCH FÖDA.
En rödgrön replik: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Kanske även ett mera anarkistiskt inlägg: Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete.
Det finns så många fina textila konstnärer som jag haft glädjen att lära känna i både liv och verk: Britta Marakatt Labba, som broderar sin samiska kultur och sitt lappländska landskap, Harald Edströms färgrika syn på tillvaron och förstås Elsa Agéliis bilder, tankar och arbete med att genom Täcklebo Broderiakademi lyfta fram denna försummade konstart.
Glad blir man av olikheterna i uttryck och tradition, som en Nils Holgersson kan man sväva över svensk nålkonst: Blekingesöm, Hallandssöm, Jämtlandssöm, Järvsösöm. Delsbosöm… you name it!
Än gladare blir man vid åsynen av den ungdomliga vildsintheten och den osignerade generositeten som ger liv åt järn och cement i våra stadsmiljöer, när huttrande lyktstolpar får regnbågsmuddar i alla dessa StreetART-projekt!
En slinga, en repa, en glimt… Och så blir allt broderi: från rådjurssömmen som drar fram över det vindsläta snölakanet till kejsarsnittärret på min dotters mage. Både det som är livsnödvändigt och det som bara fanns där – det plötsliga regnet mot köksfönstret, repan i den azurblå bildörren, de nästan försvunna kantstrecken längs riksväg 41 en sen höstkväll när ögonen svider till Gipsy Kings i bilstereon. Allt finns där ute i verkligheten, i det som möter vår blick när vi passerar livet, liksom av en tillfällighet.
Bengt Berg i tidskriften Hemslöjden, 4/2010 (temanr om broderi)
fredag 30 juli 2010
Sommaren, samtalen
Sommaren är för mig en sorts samtalscentrifug. Människor tycks vara fria från de små ljudlösa kugghjul som annars utmäter gränserna för fritt strövande i tillvaron. Bland mycket annat är vårt café och inte minst trädgården en mötesplats för människor, tankar i enskildhet lika väl som just samtal, förtroliga stunder i päronträdets skugga. Dessa möten sker precis så planlöst och till synes slumpartat som tänkas kan. Och kasten blir därefter, mellan himmel och jord, på liv och död. Minnen som täcks av när en gammal klasskompis dyker upp. Gemensamma insikter som uppstår i ordbytet med en helt ny bekantskap. Skratten från jordgubbstårtebordet där en tysk familj firar dotterns födelsedag för tredje året i rad.
Regnet faller, fönstren immar. Under tak blir samtalen dovare, mindre förtroliga verkar det. Däremellan ringer telefonen, kulan i livets flipperspel tar en ny riktning och ett nästan inte avslutat samtal går över i ett nytt med en helt annan klangbotten.
Rallarrosen har snart blommat upp till toppen, älggräsets söta doft ska också den slockna och renfanan tar över i vägkanten. Också blommorna mäter vår tid genom sommaren.
Rösten som säger: ”… som en vandrande solfläck under träden”. En fin bild för våra liv, där vi bidrog med några ord i ett långt större samtal. Och tystnaden, den stora och förstående tystnaden. Varför är vi så rädda för den?
torsdag 29 juli 2010
Bengt Berg | Glömskans manifest
I ett hörn av tystnaden
brummar humlorna
Ljuset bromsas upp, doften
av älggräs skaver mot flagnad knut
Varför är det så ont om fjärilar i år?
– som om deras fladder kunde hjälpa
Vinden nuddar vid gardinfållen
som vi vid våra liv
Golvet har nästan glömt hur fötterna lät
innan de gick ut på vägen och försvann
Det som finns kvar av glömskan
kan vi ta på, och: vi kan leka
att våra tankar blir segel
för humlornas drömmar
Och snart, snart
kommer en människa
in i det som en gång var ett kök,
fyllt av röster och kaffedoft
En människa som vet hur man
gör när man, som daggen
lägger sin närvaro
i ögonblickets famn
[10 juli 2010]
tisdag 29 juni 2010
Planeringsmöte inför sommarsöndagarna
Bilderna, uppifrån:
Karin & Lasse, två säkra crew-kort!
Ständige sekreteraren Östlund, tillika ljusansvarig. (Vid inspektionen visade sig alla fem glödlamporna vara vid full lyskraft, trots den hårda vintern!
Ordföraren Vingren, tillika programansvarig.
Delar av styrelsen i rådslag, till mötet kom NWT:s lokalkorre Aron Eriksson för att fånga upp delar av det storstilade jubileumsprogrammet.
Nya, friskt trädoftande bänkar kommer att göra susen...
Nytt för året: kravallstaket, en nödvändighet med tanke på sommarens publiklockande program.
måndag 28 juni 2010
Söndagen 27 juni, på Heidruns
Nu är vi i gång, med sommaren kommer vänner och gäster från när och fjärran. En jagga från Hammarö, en konstnär från Västkusten och en gammal vän från Berlin... Ser fram emot alla möten, förväntade som överraskande.
Och önskar alla en fortsatt fin sommar!
Och önskar alla en fortsatt fin sommar!
söndag 13 juni 2010
Gonatt, sovgott Marquez!
Ja, det är inte ofta som man har tillfälle att säga gonatt till en Nobelpristagare, eller läsa en kortkort gonatt saga. Så välkommen att göra det nu, skriv och skicka en liten hälsning till herr Marquez!
söndag 30 maj 2010
Sommaren står för dörren...
Så här alldeles i slutet av maj, grönska och solvind. Hör spoven på förmiddagspromenaden och: de första liljekonvaljerna. Maskrosorna sprutar redan sin gula glädje över dikeskanterna. På Heidruns Bok & Bildcafé har vi öppet på lördag/söndag, men den 12 juni slår vi upp portarna för sommaren. Jag tror starkt på denna sommar, nr 20 i Heidrunshistoriken. Efter en sådan rejäl vinter, kan vi bara hoppas på en lika rejäl sommar!Väl mött hälsar Bengt, som vilat på blogghanen ett tag, men som nu kommer igen...
fredag 16 april 2010
Mäster...
Fredagkväll (16/4), jag pratar med Elisabet och tackar för nya indiska mössor, de sitter i en läsecirkel och läser om Mäster Palm, Alexandra Coelho Ahndorils fina roman... Kommer på att jag skrivit om boken i Ny Tid, den likaledes fina finlandssvenska veckotidningen och här...
Mäster Palm, välkommen tillbaka!
Han hankar sig fram i tre månader, fram och tillbaka mellan tegelfasaderna där vätan kommit murbruket att mörkt fröande falla sönder, där droskorna ränner förbi honom medan han själv blir allt mer långsam, allt mer pappersskör när han går längs de skuggiga gatorna, anar sin bild i repiga metallskivor nere i hamnen.
Han som befinner sig på villkorslös arbetsvandring är den unge skräddarlärlingen August Palm i 1800-talets fattigsverige. Och Danmark, Tyskland. Han som med nål och tråd skall erövra sin titel, vilken också gett denna sällsynt vackra roman dess namn: Mäster.
August Palm, legendarisk gestalt i den svenska arbetarrörelsen. Hans levebröd (en bit in i romanen) är tillskärarens, men hans arbete blir socialismen. Och för sin övertygelse, som han förvärvat bland annat genom kontakten med Ferdinand Lassalles skrifter, men främst genom det egna livets hårda villkor, får han sona inpå bara kroppen – och själen.
Berättelsen drar igång i Kattarp i Skåne, året är 1859, kvav september. I eftermiddagen kommer en 10-årig pojke farande. Han är faderlös och skall nu bli skräddarlärling hos den gubbe som nyss grävt ner en säck med jamande kattungar i den skånska myllan. Pojkens syskon har modern varit nödd och tvungen att skingra, ja, ett par av dem fick följa henne till fattighuset, där hon snart dukar under och barnen går på sockenauktion. Den unge skräddargesällen August blir utsugen och misshandlad. Nattlogi och ett mål mat utgör lönen, plus skräddarmästarens signatur i gesällboken.
Vi får följa August Palm genom obegripligt hårdhänt vardag, en anstormande pubertet, skoningslösa barndomsminnen och den råa verkligheten. Genom hans möte med den småländska flickan Johanna Larsson från Oskarshamnstrakten inträder en ny dimension i romanen, som ytterligare gestaltar denna tids livsbetingelser för underklassen. Kärleken som upphäver allt, och dess gradvisa övergång till ett av bekymmer nedtyngt familjeliv med flera magar att mätta.
Men det lyser om språket. Poetiskt målar Alexandra Coelho Ahndoril den skoningslösa tillvaro som omger bokens huvudpersoner, den värld som tillhör alla hur olika förutsättningarna än må vara: ”Lever inte vi i de frön som utvecklas i mörker, som närs av det egendomliga ljus som finns i våra drömmar.”
Detta ljus är långtifrån självklart för Johanna som har ansvar för en ständigt växande barnaskara, medan August alltmera dras in i den politiska organiseringen och agitationen för arbetarnas rättigheter. Vart ska vi ta vägen? frågar hos sig mer än en gång, finns det någon möjlig framtid? Hur stora offer orkar man med…
De fattigas barn, tänker hon, bär alltid inom sig föreställningar om att det finns smaker, söta, salta eller sammansatta, som de aldrig får uppleva. /---/ Aningar om föremål som de aldrig har varit värda. Dofter som immat bort inför deras ansikten.
Den socialistiska kampen är ännu männens uppdrag. Först en generation senare skulle Kata Dahlström höja rösten, som en feminismens och demokratins pionjär. Men betänk: När Selma Lagerlöf som första kvinna fick sitt Nobelpris 1909, skulle det dröja ytterligare drygt tio år tills kvinnorna fick rösträtt i Sverige!
Hursomhelst, romanen Mäster slutar annandag jul 1881 i Lilljansskogen i Stockholm, där uppemot tusen människor väntar vid grindstugan. En resolution antas, om bildandet av en svensk arbetareförening, och i förlängningen genomförandet av allmän och lika rösträtt, fackföreningarnas organisering och kampen för ett demokratisk Sverige.
Genom sitt lätta, lyriska, måleriska språk kan författaren förflytta sig till synes helt naturligt mellan den råa, yttre verkligheten präglad av djupa orättvisor och miserabla villkor för de lägre klasserna – och den inre världen, där känslor och tankar byggt sina bon.
Det finns i Mäster mycket som kastar ljus över vår egen tid: utanförskapet, klassklyftorna, allt det som döljs av den skendemokratiska retoriken, där ekonomismen ersatt allt vad ideologi och utopi heter. Det skulle förvisso behövas en ny August Palm, men Alexandra Coelho Andhoril har i alla fall gett oss en roman, som i sig är mästerlig. Vid läsningen har ett ord kommit åter gång på gång: värdighet. Jag tror att kampen ytterst gäller det, att återerövra den mänskliga värdigheten, som är en rättighet – för oss alla.
I romanen Stjärneborg (2003, om Tycho Brahe) handlade det om vetenskap, medan Birgitta och Katarina (2006, om Heliga Birgitta) rörde teologin handlar Mäster om ideologin. Och än en gång: en nödvändig, vacker och trots allt hoppfull bok, som får oss att se vår samtid i ett historiskt perspektiv.
Bengt Berg
Mäster Palm, välkommen tillbaka!
Han hankar sig fram i tre månader, fram och tillbaka mellan tegelfasaderna där vätan kommit murbruket att mörkt fröande falla sönder, där droskorna ränner förbi honom medan han själv blir allt mer långsam, allt mer pappersskör när han går längs de skuggiga gatorna, anar sin bild i repiga metallskivor nere i hamnen.
Han som befinner sig på villkorslös arbetsvandring är den unge skräddarlärlingen August Palm i 1800-talets fattigsverige. Och Danmark, Tyskland. Han som med nål och tråd skall erövra sin titel, vilken också gett denna sällsynt vackra roman dess namn: Mäster.
August Palm, legendarisk gestalt i den svenska arbetarrörelsen. Hans levebröd (en bit in i romanen) är tillskärarens, men hans arbete blir socialismen. Och för sin övertygelse, som han förvärvat bland annat genom kontakten med Ferdinand Lassalles skrifter, men främst genom det egna livets hårda villkor, får han sona inpå bara kroppen – och själen.
Berättelsen drar igång i Kattarp i Skåne, året är 1859, kvav september. I eftermiddagen kommer en 10-årig pojke farande. Han är faderlös och skall nu bli skräddarlärling hos den gubbe som nyss grävt ner en säck med jamande kattungar i den skånska myllan. Pojkens syskon har modern varit nödd och tvungen att skingra, ja, ett par av dem fick följa henne till fattighuset, där hon snart dukar under och barnen går på sockenauktion. Den unge skräddargesällen August blir utsugen och misshandlad. Nattlogi och ett mål mat utgör lönen, plus skräddarmästarens signatur i gesällboken.
Vi får följa August Palm genom obegripligt hårdhänt vardag, en anstormande pubertet, skoningslösa barndomsminnen och den råa verkligheten. Genom hans möte med den småländska flickan Johanna Larsson från Oskarshamnstrakten inträder en ny dimension i romanen, som ytterligare gestaltar denna tids livsbetingelser för underklassen. Kärleken som upphäver allt, och dess gradvisa övergång till ett av bekymmer nedtyngt familjeliv med flera magar att mätta.
Men det lyser om språket. Poetiskt målar Alexandra Coelho Ahndoril den skoningslösa tillvaro som omger bokens huvudpersoner, den värld som tillhör alla hur olika förutsättningarna än må vara: ”Lever inte vi i de frön som utvecklas i mörker, som närs av det egendomliga ljus som finns i våra drömmar.”
Detta ljus är långtifrån självklart för Johanna som har ansvar för en ständigt växande barnaskara, medan August alltmera dras in i den politiska organiseringen och agitationen för arbetarnas rättigheter. Vart ska vi ta vägen? frågar hos sig mer än en gång, finns det någon möjlig framtid? Hur stora offer orkar man med…
De fattigas barn, tänker hon, bär alltid inom sig föreställningar om att det finns smaker, söta, salta eller sammansatta, som de aldrig får uppleva. /---/ Aningar om föremål som de aldrig har varit värda. Dofter som immat bort inför deras ansikten.
Den socialistiska kampen är ännu männens uppdrag. Först en generation senare skulle Kata Dahlström höja rösten, som en feminismens och demokratins pionjär. Men betänk: När Selma Lagerlöf som första kvinna fick sitt Nobelpris 1909, skulle det dröja ytterligare drygt tio år tills kvinnorna fick rösträtt i Sverige!
Hursomhelst, romanen Mäster slutar annandag jul 1881 i Lilljansskogen i Stockholm, där uppemot tusen människor väntar vid grindstugan. En resolution antas, om bildandet av en svensk arbetareförening, och i förlängningen genomförandet av allmän och lika rösträtt, fackföreningarnas organisering och kampen för ett demokratisk Sverige.
Genom sitt lätta, lyriska, måleriska språk kan författaren förflytta sig till synes helt naturligt mellan den råa, yttre verkligheten präglad av djupa orättvisor och miserabla villkor för de lägre klasserna – och den inre världen, där känslor och tankar byggt sina bon.
Det finns i Mäster mycket som kastar ljus över vår egen tid: utanförskapet, klassklyftorna, allt det som döljs av den skendemokratiska retoriken, där ekonomismen ersatt allt vad ideologi och utopi heter. Det skulle förvisso behövas en ny August Palm, men Alexandra Coelho Andhoril har i alla fall gett oss en roman, som i sig är mästerlig. Vid läsningen har ett ord kommit åter gång på gång: värdighet. Jag tror att kampen ytterst gäller det, att återerövra den mänskliga värdigheten, som är en rättighet – för oss alla.
I romanen Stjärneborg (2003, om Tycho Brahe) handlade det om vetenskap, medan Birgitta och Katarina (2006, om Heliga Birgitta) rörde teologin handlar Mäster om ideologin. Och än en gång: en nödvändig, vacker och trots allt hoppfull bok, som får oss att se vår samtid i ett historiskt perspektiv.
Bengt Berg
lördag 10 april 2010
Det är nu det händer, och där, där nere på marken!
Vi är på väg in i våren, snart är också de grå drivorna borta, tussilagon stiger fram och visar var skåpet ska stå.
Morsk, gul, trotsig där i vägdammet. Skiter i både avgaser och storslaget porslin, vill helst bli plockad av en knubbig barnhand, överräckt till en mormor och nedsatt i ett litet sprucket glas...
Vi är också på väg in i en valrörelse. Hittills har det mest handlat om siffror. Plånboken svävar som en gloria över Reinfeldt & Co. I stället för samhällsnyttiga och för alla nödvändiga jobb i äldrevården, på sjukhus och i skolor, spar man in på dem som utför dessa arbeten och kallar det "arbetslinjen"... Nej, sänk blicken till verklighetens nivå, det är vad som behövs. Tillsammans kan vi skapa ett bättre, rättvisare, roligare och mera mänskligt samhälle – kom igen!
KRYP
Välsignade de små i världen
som höll fast vid att vara små,
krypet som fortsatte krypa
den gången vi lärde oss gå.
Snigeln med hjorthorn
och eldigt knyckande nacke,
masken som korsar havet,
som de stora kallar en backe.
Skalbaggen gungar på bladet
som fiskaren i sin båt,
larven hänger i ljuset
som dykaren i sin tåt.
Den enda utväg som jag vet
när allting har gått i stå:
gå hela vägen tillbaka
och börja om hos de små.
Välsignade de små i världen –
åh, låt mig på djupet förstå:
det är nödvändigt att krypa
för den som vill lära sig gå.
(ur Den musikalske ål, 1960,
tolkn Bengt Berg)
Poeten heter Benny Andersen, en dansk legendarisk diktare, inte minst genom Svantes visor. Denna dikt ingår i en urval på svenska (i tolkning av Juris Kronbergs & Elisabeth Korndahl) som Heidruns Förlag ger ut under titeln Världens sista dikt.
Morsk, gul, trotsig där i vägdammet. Skiter i både avgaser och storslaget porslin, vill helst bli plockad av en knubbig barnhand, överräckt till en mormor och nedsatt i ett litet sprucket glas...
Vi är också på väg in i en valrörelse. Hittills har det mest handlat om siffror. Plånboken svävar som en gloria över Reinfeldt & Co. I stället för samhällsnyttiga och för alla nödvändiga jobb i äldrevården, på sjukhus och i skolor, spar man in på dem som utför dessa arbeten och kallar det "arbetslinjen"... Nej, sänk blicken till verklighetens nivå, det är vad som behövs. Tillsammans kan vi skapa ett bättre, rättvisare, roligare och mera mänskligt samhälle – kom igen!
KRYP
Välsignade de små i världen
som höll fast vid att vara små,
krypet som fortsatte krypa
den gången vi lärde oss gå.
Snigeln med hjorthorn
och eldigt knyckande nacke,
masken som korsar havet,
som de stora kallar en backe.
Skalbaggen gungar på bladet
som fiskaren i sin båt,
larven hänger i ljuset
som dykaren i sin tåt.
Den enda utväg som jag vet
när allting har gått i stå:
gå hela vägen tillbaka
och börja om hos de små.
Välsignade de små i världen –
åh, låt mig på djupet förstå:
det är nödvändigt att krypa
för den som vill lära sig gå.
(ur Den musikalske ål, 1960,
tolkn Bengt Berg)
Poeten heter Benny Andersen, en dansk legendarisk diktare, inte minst genom Svantes visor. Denna dikt ingår i en urval på svenska (i tolkning av Juris Kronbergs & Elisabeth Korndahl) som Heidruns Förlag ger ut under titeln Världens sista dikt.
tisdag 16 mars 2010
Till Stockholm...
BENGT BERG
möter våren i Stockholm med två program:
Måndag 22 mars 18.00
Hörbar med Öppen scen!
Sensus Salonger, Medborgarhuset 4, plan 5.
”Möt poeten Bengt Berg”
– värmlänning och kosmopolit, som läser och berättar.
Aktuell med CD:n ‘‘Sång till ingenting’’ och diktsamlingen ‘‘De gröna skuggornas sjö’’. (i samarbete med Bokbandet)
Efter paus: Öppen scen. Publiken framför egna texter eller sånger.
Alltid efterlängtat och alltid lika magiskt! Entré 80:- Pauspaj med pilsner 40:-
Föranmälan till: stockholmgotland@sensus.se – eller 08 615 57 00.
&
Torsdag 25 mars 18.00
ABF-huset, Sveav. 41 i Stockholm
Entré 50 kr
Värmland – världen, tur & retur
BENGT BERG, poet från Torsby bjuder på en resa till östan om skratt, västan om gråt. Världen är vår hembygd, detta är en hyllning till avstånd och olikheter…
De gröna skuggornas sjö, namnet på Bengt Bergs nya diktsamling, ligger som ett stormens öga i den brusande mångmiljonerstaden Hanoi. Kontrasten mel¬lan den stillsamma vardagen i norra Värmland är stor, men samtidigt finns och uppstår livskänslan där som här – känslan av nu, att livet pågår just nu, i denna stund.
Väl mött! Skicka gärna detta meddelande vidare till vänner och bekanta…
möter våren i Stockholm med två program:
Måndag 22 mars 18.00
Hörbar med Öppen scen!
Sensus Salonger, Medborgarhuset 4, plan 5.
”Möt poeten Bengt Berg”
– värmlänning och kosmopolit, som läser och berättar.
Aktuell med CD:n ‘‘Sång till ingenting’’ och diktsamlingen ‘‘De gröna skuggornas sjö’’. (i samarbete med Bokbandet)
Efter paus: Öppen scen. Publiken framför egna texter eller sånger.
Alltid efterlängtat och alltid lika magiskt! Entré 80:- Pauspaj med pilsner 40:-
Föranmälan till: stockholmgotland@sensus.se – eller 08 615 57 00.
&
Torsdag 25 mars 18.00
ABF-huset, Sveav. 41 i Stockholm
Entré 50 kr
Värmland – världen, tur & retur
BENGT BERG, poet från Torsby bjuder på en resa till östan om skratt, västan om gråt. Världen är vår hembygd, detta är en hyllning till avstånd och olikheter…
De gröna skuggornas sjö, namnet på Bengt Bergs nya diktsamling, ligger som ett stormens öga i den brusande mångmiljonerstaden Hanoi. Kontrasten mel¬lan den stillsamma vardagen i norra Värmland är stor, men samtidigt finns och uppstår livskänslan där som här – känslan av nu, att livet pågår just nu, i denna stund.
Väl mött! Skicka gärna detta meddelande vidare till vänner och bekanta…
måndag 15 mars 2010
Konstvår i Karlstad
Mitt i mars och frasande skarsnö, solblå himmel, nattfrost och dagsmeja. Det är en härlig tid, föränderligheten pågår, de bara fläckarna på byvägen påminner om kulspel för längesedan och hur allt pågår parallelllt: minnen och synintryck, då och nu.
Det blev en veritabel konstrunda för mig i lördags och Karlstadsvernissagerna stod s0m spön i backen (för att nu ta till en rejäl klyscha). Så fint att se att Jörgen Zetterquist är igång efter sin sjukdom, allt finns kvar i hans måleri kunde man se på de tre nya målningarna, även om tekniken också var avläsbar. Det är så med livets olika trösklar, man ska över dem för att komma vidare. Roligt också att se nya galleriet mittemot gamla saluhallen, trivsamt och centralt.
Sedan blev det Barbro Hemers drömska tuschlaveringar på Konstfrämjandet, som förmedlar drömlika tillstånd, liksom klippta ur en film. Tänkte att dessa bilder skulle kunna utgöra förunderliga fonder för en scen, en föreställning, där de skapar rum och samtidigt öppnar dessa rum.
På Värmlands Museum, Cyrillusrummen, finns Vildhjärtas figurer, skulpturer, mojänger, pinnar, tankar, dikter, mobiler, berättelser att beskåda fram till 18 april. I lördags var det inte lätt att se skogen för alla människor. Men så roligt med detta ”skogssug” som Maria Westerbergs arbeten och livshållning framkallar!
ALL MAKT ÅT SKOGEN, VÅREN och MYRORNA!
onsdag 10 mars 2010
Vildhjärta på Värmlands Museum
MARIA "VILDHJÄRTA" WESTERBERG I CYRILLUSRUMMEN
"Jag följer faunens flöjt och går ut i skogen med öppet sinne och tom korg och ser vilka pinnar som önskar hoppa i den. Sen täljer jag i trä och i ord det som berättas vill."
Så skapar Maria Westerberg - Vildhjärta sina figurer som inte liknar någonting annat. Personligheter mitt emellan människa och djur, mitt emellan tamt och vilt. Vackra varelser som man stannar vid, skrattar med och rörs av. Maria fångar som ingen annan det vilda ute i naturen och det vilda inom oss alla. Med stor värme skildrar hon det lätt igenkännbara i sina fantastiska skulpturer i stort och smått.
Sedan tio år är Maria bosatt i Brunskog. I de djupa skogarna runt hemmet finner hon både inspiration och arbetsmaterial som har resulterat i ett flertal uppmärksammade utställningar och en bok. Hon menar att vår egen överlevnad är beroende av skogens överlevnad, och förhållandet mellan människa och skog kan beskrivas som en kär lek. Hennes egen uppgift är att " i trä och språk tälja vidare på det som tål att berättas."
Lördag 13 mars kl 14
Vernissage
Invigning av Bengt Berg, författare och förläggare
onsdag 3 mars 2010
Politiken är drömmarnas återvinningsstation
Det finns vissa saker man bör undvika om man skall ha trevligt, sägs det. Man bör undvika att diskutera politik och religion, för om dessa stora ämnen kan vi ha delade meningar och delade meningar bör vi inte ha. Vi skall vara överens och om vi inte skulle vara det så är det bara att undvika till exempel ”politik” och ”religion”. Vare sig vi nu är politiskt engagerade eller ej, så lever vi inte i den bästa av världar men dock i det bästa av politiska system: demokratin. Vare sig vi är troende eller ej, så dör gör vi nog en vacker dag. Till våra inhemska traditioner hör begravning och klockringning och ett och annat ord av Paulus eller någon annan i Bibeln förekommande skriftställare. Jag vet, det finns alternativ och andra religioner, det finns minneslundar och det finns inte minst en massa konstiga symboler i dödsannonserna. Men ändå, vi ingår i ett sammanhang där korset lika mycket står för död som för uppväckelse och evigt liv, det finns en ”ram” av religion runt jordelivets slutpunkt, precis som det finns en ”ram” av politik runt det samhälle vi lever och verkar i.
Och – ? säger någon.
Jo, jag tänkte orda något om politik utan att gå in på värderingar och ideologier. Mera om politiken som en ingrediens i samhället. Rubriken, att politiken är en återvinningsstation för våra drömmar, kanske kräver ett något utförligare resonemang. Själva ordet politik leder oss tillbaka till den grekiske filosofen Platon. Man kan säga att politik, det är det som ”har med staten att skaffa”. Ett annat redan nämnt begrepp är demokrati, också det med antika språkrötter: folkvälde. Det är också vad som är inskrivet i vår svenska konstitution: all makt skall utgå från folket. Varje människas lika värde bevisas av att varje medborgares röst i offentliga val skall vara lika mycket värd. Och salig Verner von Heidenstam mullrade i dikten Medborgarsång:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
att medborgarrätt heter pengar…
(En lite generande omständighet i den svenska nutidshistorien är att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur, tolv år innan hon fick rösträtt i Sverige, 1921.)
Vi går alla runt med våra drömmar, tankar, idéer och förhoppningar som vi genom den representativa demokratin (våra folkvalda i kommuner, landsting, riksdag och EU-parlament) hoppas få se kanaliserade och så småningom realiserade. I gamla dagar hade vi en ståndsriksdag som fram till dess avskaffande 1866 bestod av adel, präster, borgare och bönder. Någon generation senare representerade de olika partierna i Sveriges riksdag sina naturliga väljargrupper. I vår samtid har partipolitiken alltmera kommit att likna ett smörgåsbord, där väljarna erbjuds allehanda läckerheter i form av vallöften och recept som verkligen kan få snålvattnet att rinna till. Medan politiken tidigare präglades av tydliga ideologiska kännetecken och verkliga diskussioner mellan folk och förtroendekandidater, har dagens televiserade ”valmöten” mera kommit att likna en dragkamp mellan två olika ”regeringsalternativ” där svenska folket utgör hejaklack och det lag vinner som får de högsta hejaropen. Väljaren reduceras till åskådare till en tävling mellan två lag, som duellerar mot varann i rutan och där TV-kommentatorerna för säkerhets skull talar om vem som ”vann” duellen just denna kväll. Opinionssiffror och kvällstidningsrubriker påverkar valvindens riktning lika mycket som verkliga argument och samhällsanalyser.
Vart tar då våra drömmar och visioner vägen? Vackra tankar om rättvisa och solidaritet. Dragkampen om våra röster gäller mer än hur mycket du och ni och vi och de tjänar på det eller det vallöftet. Ett samhälle består inte enbart av siffror, utan av människor fyllda av skratt och gråt, längtan, vrede och kärlek.
Själv skulle jag vilja ge ett råd till oss alla: Använd din röst varje dag, inte bara vart fjärde år.
Och – ? säger någon.
Jo, jag tänkte orda något om politik utan att gå in på värderingar och ideologier. Mera om politiken som en ingrediens i samhället. Rubriken, att politiken är en återvinningsstation för våra drömmar, kanske kräver ett något utförligare resonemang. Själva ordet politik leder oss tillbaka till den grekiske filosofen Platon. Man kan säga att politik, det är det som ”har med staten att skaffa”. Ett annat redan nämnt begrepp är demokrati, också det med antika språkrötter: folkvälde. Det är också vad som är inskrivet i vår svenska konstitution: all makt skall utgå från folket. Varje människas lika värde bevisas av att varje medborgares röst i offentliga val skall vara lika mycket värd. Och salig Verner von Heidenstam mullrade i dikten Medborgarsång:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
att medborgarrätt heter pengar…
(En lite generande omständighet i den svenska nutidshistorien är att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur, tolv år innan hon fick rösträtt i Sverige, 1921.)
Vi går alla runt med våra drömmar, tankar, idéer och förhoppningar som vi genom den representativa demokratin (våra folkvalda i kommuner, landsting, riksdag och EU-parlament) hoppas få se kanaliserade och så småningom realiserade. I gamla dagar hade vi en ståndsriksdag som fram till dess avskaffande 1866 bestod av adel, präster, borgare och bönder. Någon generation senare representerade de olika partierna i Sveriges riksdag sina naturliga väljargrupper. I vår samtid har partipolitiken alltmera kommit att likna ett smörgåsbord, där väljarna erbjuds allehanda läckerheter i form av vallöften och recept som verkligen kan få snålvattnet att rinna till. Medan politiken tidigare präglades av tydliga ideologiska kännetecken och verkliga diskussioner mellan folk och förtroendekandidater, har dagens televiserade ”valmöten” mera kommit att likna en dragkamp mellan två olika ”regeringsalternativ” där svenska folket utgör hejaklack och det lag vinner som får de högsta hejaropen. Väljaren reduceras till åskådare till en tävling mellan två lag, som duellerar mot varann i rutan och där TV-kommentatorerna för säkerhets skull talar om vem som ”vann” duellen just denna kväll. Opinionssiffror och kvällstidningsrubriker påverkar valvindens riktning lika mycket som verkliga argument och samhällsanalyser.
Vart tar då våra drömmar och visioner vägen? Vackra tankar om rättvisa och solidaritet. Dragkampen om våra röster gäller mer än hur mycket du och ni och vi och de tjänar på det eller det vallöftet. Ett samhälle består inte enbart av siffror, utan av människor fyllda av skratt och gråt, längtan, vrede och kärlek.
Själv skulle jag vilja ge ett råd till oss alla: Använd din röst varje dag, inte bara vart fjärde år.
lördag 23 januari 2010
Om mörkret i vit vinter...
Januari… är en lång månad. I ena änden hänger julen kvar, inte till påska men tills granen har släppt sitt sista barr. Så det där lite högtidliga runt nyåret, innan vardagen och almanackan hinner ikapp.
I detta tysta vita landskap lever vi en tid. Lådbilsrallyt weekendringlar mot norr och söder, ett tusental jägare drar ut i skogen för att jaga gråben, en kråka kavar iväg med skymningen i släptåg. Så plötsligt brister jordskorpan, inte här men där, långt borta i karibiska vatten: Haiti. Förödelsen är total, fattigdomen redan förut katastrofal och nu – vad skall man kalla detta?
Allt fortsätter och ingenting blir som förut. Vintern, snön, spåren i snön, djuren som gjorde spåren. Tystnaden, gryningens gråa kornighet, nya väderleksrapporter. Kaffebryggaren, tidningen och katten som vill ut. Ur TV:n väller bilderna från katastrofen, bilderna är verkliga men vi befinner oss i en overklig vit tystnad: vad kan vi göra?
Det händer åter och återigen, det obegripliga. Krig och katastrofer. För ett år sedan handlade det om Gaza. Nu Haiti. Men det är inga svarta hål i världsrymden det handlar om. Det är visserligen svarta hål som uppstår, men de är fyllda av människor. En del är redan döda, andra skadade och många trots allt vid liv.
Vi kan stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och andra organisationer som samlar in pengar till de nödlidande. Hjälpen kommer att behövas också när TV-kamerorna har lämnat Haiti för andra katastrofer.
Det är möjligt också för oss att göra något, i stort och i smått. Allt, kan vi göra, men inte blunda!
I detta tysta vita landskap lever vi en tid. Lådbilsrallyt weekendringlar mot norr och söder, ett tusental jägare drar ut i skogen för att jaga gråben, en kråka kavar iväg med skymningen i släptåg. Så plötsligt brister jordskorpan, inte här men där, långt borta i karibiska vatten: Haiti. Förödelsen är total, fattigdomen redan förut katastrofal och nu – vad skall man kalla detta?
Allt fortsätter och ingenting blir som förut. Vintern, snön, spåren i snön, djuren som gjorde spåren. Tystnaden, gryningens gråa kornighet, nya väderleksrapporter. Kaffebryggaren, tidningen och katten som vill ut. Ur TV:n väller bilderna från katastrofen, bilderna är verkliga men vi befinner oss i en overklig vit tystnad: vad kan vi göra?
Det händer åter och återigen, det obegripliga. Krig och katastrofer. För ett år sedan handlade det om Gaza. Nu Haiti. Men det är inga svarta hål i världsrymden det handlar om. Det är visserligen svarta hål som uppstår, men de är fyllda av människor. En del är redan döda, andra skadade och många trots allt vid liv.
Vi kan stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och andra organisationer som samlar in pengar till de nödlidande. Hjälpen kommer att behövas också när TV-kamerorna har lämnat Haiti för andra katastrofer.
Det är möjligt också för oss att göra något, i stort och i smått. Allt, kan vi göra, men inte blunda!
tisdag 5 januari 2010
Gott och Nytt och Vitt och Vackert 2010!
ETT NYTT ÅR
Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor
Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset
Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,
medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg över nattgammal is
Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan
tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)
Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya
som oliverna innan de landat
i Quattro Stagioni-ugnen
Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,
att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken
Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas
av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?
Bengt Berg
Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor
Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset
Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,
medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg över nattgammal is
Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan
tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)
Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya
som oliverna innan de landat
i Quattro Stagioni-ugnen
Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,
att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken
Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas
av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?
Bengt Berg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
