tisdag 30 december 2008

Nyårsdikt 2008/2009

ETT NYTT ÅR

Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa
Karlavagnen, medan champagneklirret
alltmer låter som någons hemväg
över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser
sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande
nya som oliverna innan de landat
i Quattro Staggione-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer
att äga rum, att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där
mötas av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?


Bengt Berg

torsdag 18 december 2008

Det stora modet...

... som Roberto Saviano visat och det höga pris det kostat honom. Tittade på mötet hos Sv. Akademien – med Saviano & Rushdie – och en sak fastnade särskilt. På frågan om media och nyhetsbruset, sade Saviano, ungefär att: Det första som blir ödelagt vid en översvämning är paradoxalt nog färskvattnet. Tänker på den illusoriska yttrandefrihet som vi alla tror oss ha, hur rösterna och åsikterna styrs och hanteras, att ekonomiska intressen är en otroligt effektiv genväg till offentligheten, hur det obekväma sopas under yttrandefrihetens nyss dammsugna matta...

onsdag 17 december 2008

en Jazzdiskdikt som dök upp...

Kvällsdisk med Kirk

JA VI ELSKER, ja vi elsker i ett kök, tomt på folk
och fyllt av Kirk. Jag diskar, jag diskar i ett hett skum,
jag smeker tallrikarnas yttervarv, jag kliar gafflarna
mellan tårna och jag ser mörkret därutanför, mörkret
och jag vet att kastanjen har släckt för kvällen, att
taltrasten tystnat men också: tisteln på trappan
fortsätter sin blomning och jag vet att S.
finns, att Y. finns, att vi alla finns
och minns… medan Roland
Kirk tutar i luren och
vaxduken den röda
har som nyckel-
pigan svarta
prickar
och
jag
som ingenting visste, jag vet att jag ingenting visste,
vet att ett kök kan fyllas av kärlek och minnen men också av ensamhet
denna kväll i maj tjugohundrasju: nu är disken överstånden, stjärnorna
nerbäddade och göken nockad.

söndag 14 december 2008

”På stallets strå…”

3:E ADVENT: VÄRLDEN OCH VI.

Tänk så mycket ett par, tre ord kan uttrycka, vilket vackert verktyg är då inte språket! Ta bara detta, ”på stallets strå” – och hela julkrubban dukas upp i ens inre. Stjärnan över Betlehem, de tre vise männen, fåren och de andra djuren och mitt i, en liten pojkunge – på stallets strå, omgiven av Maria och Josef. Stilla natt, heliga natt…
För mig är det omöjligt att föreställa mig detta sceneri utan att förpassas till barndomen, före TV:n och parabolerna.

På den tiden bestod min världskarta av mycket tydliga platser: Bergeby, Vasserud, Önnerud, Bergsäng… och där fanns Valberget och Vassjön. Adressen var Bengt Berg, Bergeby, Torsby, Värmland, Sverige, Europa, Världen, Universum. Så enkelt det var, för brevbärarn, eftersom det aldrig kom några brev. Men i radion berättade Sten Bergman om kannibalerna på Nya Guinea och där fanns också annat spännande, väderleksrapporten inte minst. Skulle Kattjärn frysa till snart, skulle det bli snö? Mina skridskor och skidor väntade ikapp – med mig…
Och i stället för video hade vi underbart fantasieggande skyltar som hängdes upp på en krok mellan tramporgeln och vedkaminen i Vasseruds folkskola: Där restes Jakobs stege mot skyn, där kämpade David mot Goliat och Daniel med lejonen, där sattes fantasin i gammaltestamentlig rörelse. Man lärde sig: den barmhärtige samariten gjorde det enda rätta, han hjälpte en medmänniska.

+

”Jag har varit långt ute i öknen. Jag ville veta om jag kunde gå förlorad i ensamhet. Under ett gnistregn av stjärnor vandrade jag utom synhåll för den lilla eld jag håller vid liv. Sanden har svalnat under fötterna. Jag klättrade bort över dynerna. Men, min tid var ännu inte kommen…”
Det är Jesus som för ordet, och det är långt från Jordan, men snart skall han möta Johannes Döparens röst, som är lika het som ökenvinden: Bered en väg för Herran, berg sjunken, djup stån upp…
Den unge Jesus är, i Göran Tunströms roman Ökenbrevet, själv en sökande människa, ännu inte medveten om den stora kallelse som väntar honom i och med mötet med Johannes Döparen där vid stranden av Jordanfloden.

+

Vi kanske skulle följa Jesus exempel också i detta, även om vi har en rejält lång vandring till öknens sanddyner. Men detta, att söka sig bortom bruset och allt som pockar på, för att hitta en glänta i tiden – och livet – där vi kan möta oss själva i ett ordlöst samtal.
Jag tycker om vintern, med dess renande vithet och friska snödoft. Det är en utmärkt årstid för korta utflykter till inre gläntor och fjärran öknar. Detta att stå inne i den tysta och majestätiska katedral som skogen utgör, gärna med en apelsin i handen… Att bara finnas till i en obegripligt vacker, vit, tystnad.

Jag vill också betrakta världen som min hembygd. Jag blir glad när jag tänker på att alla barn kan tala all världens språk. Jag tänker: Alla förstår inte allt, men några förstår varann.
Och: Den som inte lyssnar till det obegripliga, kommer aldrig att förstå någonting.

+

Årets Nobelpristagare i litteratur, Jean Marie Gustave Le Clézio, berättade i sitt akademital om ett barndomsminne, från Nice där han bodde med sin mor, under andra världskriget och den tyska ockupationen av Frankrike. Hur fattigt de hade det, hur viktiga drömmarna och fantasin var och att han i brist på papper och färgkritor satt med en grov timmermanspenna och ritade på baksidan av ransoneringskorten…
Många år senare, på 1970-talet, avbryter Le Clézio en mycket framgångsrik författarkarriär och hamnar genom lyckliga omständigheter i den otillgängliga djungeln i Panama, där han blir mer eller mindre adopterad av en indianstam.
Detta blir för honom en omvälvande och lärorik tid, när han kommer till insikt om hur annorlunda det är möjligt att leva och så rikt – trots, eller tack vare – den totala brister på pengar och prylar!
Och där, på floden Tuiras strand i Dariénskogen i Centralamerika, ser han hur en liten pojke sitter på golvet i en bod och läser en bok i skenet från en fotogenlykta, framåtlutad och glömsk av omvärlden. Och Le Clézio ser sig själv, i minnets backspegel, med en snickarpenna och några ransoneringskort.

I begynnelsen var Ordet, heter det. Le Clézio menar att vi alla ingår i den stora mänskliga språkgemenskapen. Olikhet och avstånd, javisst, men det fundamentalt mänskliga uttrycker vi alla genom orden, de talade, de tänkta och de skrivna. Språket är mänsklighetens gemensamma egendom. Och Jorden är ett lån, att ömt förvalta: Vi måste se med eras ögon som ännu inte är födda…

+

Vi bor alla i en vrå av världen, men vi vet också att världen består av just vrår. En del ligger i kartans utkant, kanske på en korallö ute i Indiska Oceanen eller på Grönlands sydkust. Andra ligger mitt i. Mitt i London eller Rio de Janeiro eller var som helst. Också dessa myllrande storstäder består av just vrår, i vilka människor lever och verkar, gråter och skrattar, längtar och drömmer.
Men många av våra medmänniskor är också på flykt, på vandring precis som Josef och Maria en gång var. Vilken stjärna leder dem framåt i mörka vinternätter? Vem öppnar för dem en dörr till värme och gemenskap? Vem bereder en plats för dem?

+

I sin roman Tjuven knyter Göran Tunström ihop det stora med det något mindre när han skriver: ”Det högsta är att skåda Gud, det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över världen.”
Ja, så är det, världen börjar inte i Lysvik, den börjar här där du står i dina skor! Nu är tredje ljuset tänt, vår väntan är ännu inte slut. Allt fortsätter.

Så till sist, låt oss nu lyssna till Gunnar Ehnes version av det som hände den där stjärnklara kvällen för länge sedan:

JULNATTA

De feck gå milvis på kejsorns order
igenom ökner, frå sta å gårder
Å väl i Betlehem fanns int rum
så står dä skrev i vanjelium

Men i ett stall kunn de få e vrå
ilag mä åsna på halm å strå
Å Josef knyter fôll grimskaftslänken
men längter hem, å te hövelbänken

Sen sker fôll detta all vala vet
sôm ä å blir uttå evihet
Å hôlls en läser, å hôlls en grunner
ett nyfött barn ä fôll än ett unner

Å vettskrämd herer frå jal kom kutnes
å vismän stog över pôjken lutnes
Å natta bleknen i stjärnas ljus
– en kong va född uti Davids hus.

(Fensbol 14.12.2008; Missionskyrkan i Torsby)

fredag 5 december 2008

Malung, Aino & Wille – noch einmal...

Varför Malung?
Ja, det är ju också en fråga. Aino Trosell ställde den till sig själv, i Sekomagasinet, 1995. Och här är hennes eget svar:
– Det finns många orsaker till att folk bor i Malung – eller i Pajala. För mig är tystnaden en. När det är tyst är det verkligen tyst. Man hör kvillrandet i bäcken, och att någon samtalar på andra sidan älven en halv kilometer bort. På vintern är det så tyst att man reflekterar över de egna stegens olika ljudnyanser beroende på vilken temperatur det är. Snön knäcker en gren långt inne i skogen och man hoppar till. Hit har ljudnedsmutsningen ännu inte kommit.
Ljuset är en annan orsak. Vårvinterljuset, sommarljuset, vintermörkret – blåvitt och lilasvart – , allt är intensivt. Liksom kölden. Jag älskar den inte men den stämmer mig till ödmjukhet. Naturen är full av temperament, hårdhänt och ömsint och vacker som en kungadotter dold i trasor. Ja naturen är vacker om man använder alla sina sinnen och i vårt grova folkmål finns också en skygg men säregen poesi invävd. Få är nu förunnade att njuta av den och om ytterligare en generation är den borta.

Även om Aino Trosell har lämnat Malung och Västerdalarna bakom sig så finns ändå landskapet kvar, färgat av de stämningar och känslor som återspeglas i Ainos olika texter. Det är bara skogen som skiljer bygderna åt, den skog som arbetsvandrande värmlänningar hade att ta sig igenom med hästforor på väg uppåt Norrland för vinterarbete i skogen.
Ur dessa skogar och på sina resor har spelmannen och levnadskonstnären Wille Toors lockat fram den magiska klang som gjort hans fiolspel och kompositioner så omisskännliga.

Och nu har ”Finnskogens Paganini” lämnat det jordiska. En säregen och annorlunda människa var han, Wille Toors, utrustad med ett rymligt hjärta, fyllt av musik och berättelser. Om Dalregementets öden i Hedmarks fylke höll han föredrag om. ”Natt vid skvaltkvarn och Hin och Morakarlarna”, två folkmusikstycken för solo-violin gjorde han text och musik till. Förtennarpolkan, Logpolska, Paltmazurkan var några av hans låtar. Han var ingen och spelade och svor så himmelskt vackert, att ingen kunde torrögd gå därifrån. Så känns det också nu, ett slags glad sorg, en tacksamhetens saknad, när Wille begynt sin sista färd mot okänt mål. Han brukade säga så, när han vind för våg satte sig i bilen för att åka dit kylaren pekade och bensinen räckte: ”Jag ska ta mej en Gongeltur!”

– Wille, få kunde svära så vackert som du! Och ingen kunde fånga svalornas svävande flykt med stråken eller låta timglaset så obemärkt tömmas med hjälp av den magi som kallas musik, som du. Du gav oss det som lät, det som kallas liv och musik. Lycklig resa, Wille, och tack!

Till sist, Willes egen dikt:

Jag är vägarnas vandrande spelman
Rotlös likt himmelens moln
Mitt hem är en tuva bland vildros
Av vägarnas folk är min börd
Får jag gå in här och spela en visa
Visan som vildblommor hört
Visan från vandrarnas läger
Hör den medan jag drar förbi